Musik: Lonely - dandelion hands
○Moana○
Jag står utanför skolan och väntar på att Collin ska komma. Det är fint väder ute. Solen skiner som aldrig förr och det ligger en förvånansvärt fridfull känsla över skolgården idag. Det är lugnt och skönt. I vanliga fall väller stress och ångest över en så fort man kommer hit men inte idag. Det är som att allt det där tunga och jobbiga bara lyfts bort, som att något nytt startar. Som att det där jobbiga och tunga inte finns mer trots att det är en svårt dag för alla här idag. Hon var nog en av de största delarna av den här skolan och de flesta har känt henne sedan dagis. Alla hade respekt för henne och alla ville vara som henne. Även jag. Det är något som är förändrat i mig och jag förstår inte att det någonsin kunde gå såhär långt. Jag har försökt att tänka ut ett svar men jag kommer inte fram till något. Hur fan kunde jag låta det gå såhär långt?
Längre bort ser jag en välkänd person komma gåendes. Leon. Han är helt klädd i svart och ett par solgalsögon täcker hans ögon. Han tittar ner i marken och försvinner snabbt in i skolan. Inte långt där efter kommer Collin, även han med blicken ner i marken och en blick som jag inte sett honom med tidigare.
Jag säger inget när han är bredvid mig utan börjar istället gå in mot aulan. Hela skolan är samlad på stolar och bänkar, vissa sitter på golvet och andra står bara längst med väggarna. Leon är en av de som står mot väggen. Han har nu tagit av sig sina solgalsögon och tittar oavbrutet på fotot av Willow som står i mitten av rummet.
En tyst minut hålls och rektorn säger några ord innan person efter person lämnar aulan. När det är tomt på folk förutom mig, Collin, Sarah, Ty...och Leon som inte kan släppa blicken från platsen där bilden som inte står kvar längre stod. Collin går långsamt fram mot Leon som inte ens reagerar på att någon närmar sig honom.
"Hej..." Hör jag Collin säga tyst utan att få ett svar tillbaka av Leon. "Jag...jag vet att det är försent men jag ber om ursäkt för vad jag gjorde och jag vet att de ska vara till henne men du är den närmsta jag kommer Willow."
"Du dödade henne." Säger Leon så tyst och lugnt att det orden flyger med luften så snabbt att man knappt hinner med. En suck lämnar Collins läppar innan han nickar.
"Jag vet...jag ska inte störa dig eller något sånt jag ville bara säga det och jag vill att du ska veta att du gjorde henne till den hon egentligen var. Du gav henne det hon behövde och jag vet att jag sabbade det men det finns ingen som förtjänar henne så som du gör. Du gjorde henne till den Willow som vi en gång lärde känna och jag hade dödat mig själv hundra gånger om för att få henne tillbaka. Så ja...förlåt mig." En tår letar sig ner för min kind innan Collin vänder sig om och går.
Korridoren är som ett enda tyst vakuum. Inte en människa pratar. Collin stannar framför Willows skåp och även jag en bit bakom honom. Det är fullt med blommor och ljus. Blommor och ljus som inte ska vara där för det ska vara hon som ska stå där och rota fram en bok som hon nog egentligen aldrig tittat i. Det ska var hon och inga blommor för att komma ihåg att hon ska vara där. Jag känner att tår efter tår letar sig ner för mina kinder innan jag och de andra följer Collin och Ty ut mot bilen.
När vi kommer upp i lägenheten är det som att sticka en kniv hjärtat på mig och alla andra också skulle jag gissa. Collin ställer sig i köket och tittar på bordet där det ligger allt från vapen till tabletter och pengar. Han tar upp sin pistol, drar ur magasinet och häller ut alla kulor på bordet innan han sätter tillbaka det igen.
"Det räcker nu." Säger han och lägger ner alla pengar, allt som är olagligt och som bara bidrar till skit egentligen, i den stora väskan som ligger slängd på golvet. Alla börjar på en gång att rensa ut och städa bort allt, allt som vi så länge hållit på med, allt det som förstörde oss. Precis det som dödade henne.
Det är inte en enda av oss som tvekar en sekund när allt ligger i en hög mitt på asfalten, inte ens när Collin tänder tändstickan känns det lockande för någon att sträcka sig efter pengarna som ingen av oss egentligen förtjänar och som inte gjort oss något gott. Collin kastar tändstickan innan elden slår upp i stora lågor. Han drar in mig i en kram och vet precis som jag inte vad som händer nu. Inte förutom att vi alla är förändrade och aldrig någonsin kommer att bli detsamma som innan igen. Det är över på riktigt. Vi gick för långt. Så långt att vi inte såg det som fanns framför oss. Och nu är det försent att ta tillbaka något av det.
Vi dödade henne och vi kan inte få henne tillbaka men vi kan göra det som vi borde gjort för länge sedan...ta oss tillbaka till verkligheten och inse att det som inte fick hända precis har hänt.
Sista ljuset är släck och nu måste vi leva vidare i det mörker vi själva skapat.
