○Willow○
Jag vaknar av att min telefon låter. Klockan visar inte mer än fyra på morgonen och jag kan knappt hålla ögonen öppna men försöker ändå mitt bästa.
"Hallå?"
"Vart fan är du?!"
"Vem är det?"
"Spela inte dum."
"Collin sluta ringa mig!"
"Mo och tjejerna kan inte göra detta utan dig."
"Vet du vad klockan är?"
"Ja."
"Jag kan inte komma nu fattar du väl?"
"Nej klart och tur för dig att det stora inte är förens i övermorgon och då ska du vara på plats!"
"Hejdå!"
"Du ska komma då fattar du det och bara så du vet har du ganska många mot dig just nu. Kanske ska jag dra till skolan imorgon bara för att få se hur mycket stryk du kommer att få." Jag sväljer hårt och ser hur Leon bredvid mig också sätter sig upp helt yrvaken.
"Kan du bara låta mig vara?"
"Jo jag ska jag bara säger det Willow."
"Sluta."
"Du har satt dig i en sits inte många tar sig ur."
"Sluta." Jag känner hur min ögonen vattnas och hur jag skakar lätt.
"Du vet vad som gäller och du kan inte bara dra dig ur. Fattar du vad de kommer göra med dig?"
"Hejdå Collin!"
"Du kommer att drunkna i ditt eget blod älskling. Om du inte skärper dig såklart." Han har rätt. Det är det som jag hatar. Han har så rätt. Jag trycker av samtalet innan han hinner säga något mer och en tår letar sig ner för min kind. Jag lutar mig mot Leon som halvt sitter upp och förmodligen inte fattar ett skit.
"Vem var det?"
"Collin." Han suckar och drar sin hand lugnande genom mitt hår.
"Bry dig inte om honom."
"Det är svårt."
"Han försöker bara skrämma dig."
"Då lyckas han iallafall bra."
"Jag låter inte honom skada dig. Inte någon annan heller." Han kysser min panna och lutar sitt huvud mot mitt innan jag sluter ögonen. Hans hand dras genom mitt hår ända tills den sekund jag håller på att somna och jag känner hur han tokar bort mina tårar innan jag faller tillbaka in i djup sömn.
○Leon○
Jag vaknar av Willows röst och sätter mig genast upp för att se till så att allt är okej. Något det inte alls verkar vara när jag hör hur sårbar hennes röst låter och ser hur skakar lite lätt. Hon verkar bara mer rädd för varje sekund som går och även om jag vill kan jag inte göra något åt det. Inte ens när tårar samlas i hennes ögon och sedan rinner ner för hennes kinder lägger hon på. Jag frågar vem det var för att vara säker och namnet som lämnar hennes läppar skapar ilska inom mig.
Jag gör mitt bästa för att hon ska känna sig trygg eftersom det är vad som för mig just nu är viktigast. Hon lutar sig mot mig innan jag drar min hand genom hennes hår för att lugna henne och för att hon ska kunna somna om, vilket hon snart gör. Jag torkar bort henens tårar och känner hur det gör ont i hela min kropp av att se henne såhär. Nej, jag känner inte henne men hon är på något underligt, konstigt, helt och hållet märkligt sätt, viktig för mig ändå. Att se henne ledsen och framför allt rädd är det värsta av allt och just därför hoppas jag kunna ge henne det precis motsatta. Trygghet och glädje, även om jag vet att vägen till hennes tillit är så långt bort man kan komma.
