○Leon○
Jag lägger täcket över henne och tar hennes hand. Hon är alldeles röd runt handlederna och märken på armarna som att någon tryckt en glödande cigg mot hennes hud. Hela rummet fylls upp av alla möjliga känslor. Hennes och mina. Hon är inte vaken men hon skakar, hon andas tungt och jag känner all den otrygghet hon utstrålar.
Att hon ringde mig är konstigt, eller så kanske det inte är det. Vi har träffats mycket det senaste veckorna men hon har aldrig närmat sig mig på det sättet. Jag kan inte påstå att jag har öppnat upp mig för henne heller men jag kunde aldrig tänka mig att något sådant här skulle hända. Av allt det hon berättat har det inte alls varit svårt att lista ut att hon inte har många i livet som hon kan eller vill lita på men att hon litade på mig, på riktigt gör mig chockad samtidigt som jag av oförklarliga anledningar inte kunde blivit gladare.
Jag sitter länge i trappen utanför mitt rum och väntar på att hon ska vakna. Min ögon vill bara sluta sig och hela jag känner tröttheten som jag kämpar emot. Jag kan inte och jag ska inte sova förens jag vet att hon är 100% okej och mår bra. Egentligen hade jag kunnat lägga mig bredvid henne då jag förmodligen hade vaknat om hon rört på sig men jag vill inte skrämma henne. Jag vill inte att hon ska tänka att jag är som dem och jag vill inte heller gå och lägga mig någon annanstans så att hon vaknar upp till en främmande plats helt ensam.
Flera timmar sitter jag lutad mot räcket i trappen och tittar nästan varje minut ner på klockan jag har på armen för att se om tiden kanske går fortare än vad jag känner men jag har fel varje gång. Klockan närmar sig sju på morgonen och jag tittar rakt in i väggen när ja äntligen, efter nästan sju timmar hör hur någon hostar och ropar mitt namn tyst. Jag flyger upp fortare än jag själv nästan inte hinner med och går in mot mitt rum.
"Hej." Säger jag och går sakta mot henne för att hon ska hålla sig lugn.
"Hej."
"Hur mår du?"
"Hur...hur kom jag hit?"
"Du ringde mig."
"Och du bara hämtade mig?" Jag nickar åt hennes svar som lämnar en sorgsen blick i hennes ögon.
"Ja."
"Varför?"
"Hur mår du?" Säger jag och ignorerar hennes fråga.
"Jag vet inte. Vad hände?"
"Jag vet inte riktigt, men du ringde mig och innan jag hann fram svimmade du och du var helt borta när jag hittade dig. Så jag tog dit hit och nu har du sovit i sju timmar."
"Sju?"
"Ja det behövde du." Hon tar min hand och drar ner mig i sängen bredvid henne innan hon lutar sitt huvud mot mitt bröst.
"Och du har inte sovit?"
"Jag ville se till att du var okej." Hon kramar min hand hårdare och tar ett djupt andetag.
"Tack men du hade inte behövt göra allt det för mig."
"Jo tänk inte på det. Du behöver vila." Säger jag och ser hur hon sluter ögonen igen vilket jag nu inte heller kan låta bli att göra.
"Leon?"
"Ja?"
"Tack." Viskar hon tyst mot min t-shirt och tvingar fram ett leende som nästan bara utstrålar smärta. Något som får mitt hjärta att gå sönder lite mer.
