○Willow○
Musik: Nothing it can - Helios
"Så." Säger jag och tittar på Collin som lägger sin hand på Mo's axel. "327.000."
"Bra jobbat älskling." Först, för en sekund tror jag att han menar mig men förstår snabbt att han inte alls menar mig. Han kysser Mo som sedan tittar på mig med en glimt av skuld i sina ögon. Jag förstår ingenting. Hon var min bästa vän. Den som alltid skulle ställa upp för mig och som jag förlitat mig på helt. Ska hon bara svika mig så? Ska hon bara ta Collin sådär. Hon som vet vad han gjort mot mig. Hon som om någon vet hur illa han gjort mig. Hon som så många gånger sagt till mig att inte lita på honom och göra slut även när hon visste att så enkelt var det aldrig. Jag tappar för en stund andan och sväljer hårt. Jag får hålla mig ifrån att varken säga något dumt eller fälla en tår. Inte för hans skull men för henne. Hon skulle väl aldrig svika mig så. Även om jag vet att hon redan gjort det, hon skulle väl inte ta Collin...
"Vad glor du på?" Säger Collin och tittar på mig med ett flin på läpparna.
"I-inget." Jag vänder bort blicken och ser ner i golvet.
"Du trodde väl inte att jag fortfarande var kär i dig eller?" Jag skakar på huvudet och hör hans tysta skratt. "Nej för det var allt bra länge sedan jag kände något för dig. Mer än att du var till för att ligga med. Du är en äcklig hora som ingen vill ha också snart inte ens Leon. Fattar inte du vad du gjort? Du har bränt alla dina chanser Will, det finns inget mer här för dig. Tror du verkligen att folk har respekt för dig efter allt du gjort? Du känner ju Clara. Hon söta blonda tjejen i din klass? Hennes mamma stängde ner sin butik efter vad du gjorde. Hon fick men för livet och dessutom hjärnskakning av ditt slag mot hennes huvud. Fattar inte du att människan kunde ha dött om du bara träffade henne lite hårdare eller lite fel? Du förstår inte att du inte kan skylla ditt liv på samhället eller på någon annan än dig själv. Jag kunde ha berättat för Clara att det var du men jag låter bli. Du får leva med den skulden själv. Vi alla har gjort hemska saker här men vad är skillnaden på dig och mig? Jag attackerar inte människor som inte förtjänar det. De som köper knark av mig har valt det själva, hennes mamma var ett offer för att du skulle kunna känna dig sådär mäktig som jag vet att du gjorde. Men nu i efterhand, var det verkligen värt det?" Han tittar på mig en stund och slänger sedan min jacka till mig. "Du är färdig här." Jag sväljer hårt och reser mig sakta upp innan jag börjar gå mot hallen. "Och du." Av ren vana stannar jag upp men vänder mig inte om. Något åker över golvet och stannar framför mig. Hans halsband, ett W i äkta diameter. "Jag ska bära det tills den dagen vi inte finns mer." Hans ord, de orden som jag en gång i tiden tror att han menade. På den tiden jag faktiskt tror att det vi hade var något fint. Han tog aldrig av sig det, även när vi bråkade och även när han flera gånger sa att han skulle döda mig eller när jag sa detsamma till honom. "Du är död för mig. Jag vill inte ha dig, jag har aldrig älskat någon annan än dig men du är inte samma person längre och du förändrade mig också. Jag vet att jag inte alltid varit rättvis mot dig men jag svek dig aldrig och jag höll mina löften. Det gjorde inte du och jag förlåter dig aldrig för det." Jag vet inte varför men jag plockar upp halsbandet och håller det hårt i min hand innan jag utan att svara honom går.
Musik: Watching the storm - U137
Jag tittar på min mobil när jag går på den ensamma gatan i mörkret. Regndropparna faller långsamt från himlen som att änglarna gråter i kör med mig. Ett svagt leende sprids på mina läppar av bakgrundsbilden. En bild på Leon som förövrigt slutat att ringa. Jag sa inte ett enda ord till honom jag bara, gjorde som Collin bad mig. Det gick en vecka eller kanske mer innan han nog gav upp. Eller inte helt. Han ringer inte längre. Inte som den första veckan, han ringde oavbrutet och skickade kanske 100 sms per dag. Men jag svarade aldrig. Nu tänker han väl att jag är en jävla idiot som han försökte ge allt. En otacksam snorunge som inte vill annat än att göra livet surt för andra. Jag ångrar mig varje sekund men jag vill inte att han ska bli inblandad i en värld som denna.
Jag satte mig i det på egen risk men jag tänkte aldrig att det skulle bli så tufft med människorna runt omkring. Jag vet att jag gjort hemska saker, jag vet att jag i nästan fem års tid bara utnyttjat alla människor runt omkring mig, jag vet att jag är en jävla missbrukare. Men jag menade ju aldrig att skada någon. Jag ville inte skada någon jag bara...tänkte inte. Det enda som var aktuellt i min hjärna var att jag någon gång skulle få må bra. Alla människor runt omkring mig har hela tiden att sig över mig och min enda chans eller vad som kändes som att det var min enda chans var att ta mig över dessa människor. Att vara den tuffaste, att vara med den tuffaste. Jag kan ärligt säg att jag tyckte om Collin mer än någon annan på jorden. Förut. Men jag var inte kär i honom, jag var kär i makten jag fick ut av att vara med honom och jag vet att det är fel. Jag vet att han varit ett jävla äckel mot mig men jag har fan inte varit mycket bättre. Jag svek honom, jag ljög honom rakt upp i ansiktet flera gånger och jag fick honom att tro att jag kände för honom som han kände för mig. Jag har försökt ta mig upp till toppen på andras bekostnad. Toppen som inte ens är toppen utan fucking botten för människor som verkligt är på toppen. De människor som på riktigt förtjänar att känna sig märkliga för att de har kämpat.
Jag ville bara få må bra. Jag ville bara överleva. Men nu tog sagan slut. Fantasin är över. Tabletterna som jag tar för att slippa känna all jävla smärta är för att jag är för feg för att inse vad jag gjort. För feg för att ta emot all skit jag varit med om. Jag har inte bara skadat andra. Andra har också skadat mig. Knullat mig fast att jag inte vill, tryckt in tabletter in min mun och tvingat mig svälja, kallat mig oförlåtliga saker varenda jävla dag, så ofta att jag nu till och med tror på det.
Min blick faller ner på smycket i min hand. Han är inte värd mig efter allt han gjort men...från allra första början är jag inte värd honom. Tårarna rinner ner för mina kinder medan jag ser hur blodet sakta letar sin väg ner över min arm. Det finns ingen mening med detta längre. Ingen alls.
---------------------
Snart är denna saga också slut. Kan ärligt säga att jag också gråter lite. Ett kapitel fullt av känslor som inte allt är helt påhittat, man hittar sina knep för att skaka av sig lite av det jobbiga. Hoppas ni mår bra och fortsätter så. Xx Claudia
