○Leon○
Jag går in genom dörren och sätter mig på stolen. Jag försöker att få in i mitt huvud att hon inte finns mer, att hon inte någonsin kommer att vakan igen.
"Leon?" Hör jag min bror ropa men jag kan inte svara. Hur mycket jag än försöker får jag inte ut ett enda ord. "Leon?" River sätter sig på huk framför mig och lägger sin hand på mitt knä. "Hallå? Vad har hänt?"
○River○
Hans kappa är aldeles blöt och även hans svarta t-shirt och jeans. Jag ser på honom som bara tittar ner i mattan utan att ge en enda reaktion till att jag är här.
"Hallå? Vad har hänt?" Han svarar inte. Han bara sitter där innan en ensam tår letar sig ner för hans kind. "Är det slut?" Han nickar sakta och ser ut att kollapsa när som helst.
"Fan du förlåt för allt dumt jag sagt, jag fattar att hon är allt för dig okej?" Han nickar bara igen och jag ser hur hans ögon nästan inte kan hållas öppna längre. "Hon kanske ändrar sig, hon vet ju vilken grym kille du är. Jag tror att hon är lika kär i dig som du är i henne men hon har ett komplicerat liv, hon kanske bara behöver lite tid för sig själv?"
"Jag försökte..."
"Jag vet." Säger jag så stöttande jag kan. Jag tror inte det gått upp för mig förens nu vad han faktiskt känner för henne. Visst det är inte lätt för mig heller jag menar vi pratar inte överdrivet mycket om kärlek eller så. Men jag borde ha stöttat honom bättre.
"Jag räddade ju dig. Men jag kunde inte rädda henne." Jag tittar på min lillebror som fortfarande bara tittar ner i golvet utan något uttryck i ansiktet för fem öre.
"Va?"
"Jag lät henne gå hem...sen ångrade jag mig. Hon var så blek och hon hade gråtit och jag såg inte att hon behövde mig så mycket. Hon...hon andades inte och hon kommer inte att vakna igen. Jag kom försent."
"Leon va-."
"Hennes mobil låg där i vattnet. Hon...hon skulle sms:a mig men...hon hann inte. Jag hann inte." Jag drar min hand för mitt ansikte och tar ett djupt andetag.
"Men herregud Leon varför har du inte ringt mig? När hände detta?"
"Imorse."
"Leon klockan är halv tre på natten vart har du varit och varför har du inte ringt?" Han svarar inte. Han vänder bara upp blicken och tittar på mig innan hans tårar börjar strömma ner för hans kinder. "Kom." Jag hjälper honom upp och tar av hans kappa som jag slänger på golvet innan jag hjälper honom upp för trappen. "Du tar en dusch och slappnar av lite okej?" Jag går mot hans garderob och drar ut mjukisbyxor och en hoddie innan jag går tillbaka till honom. "Här. Nu försöker du att slappna av så finns jag här ute sen okej?" Han nickar och tar kläderna innan han försvinner in i badrummet.
Jag tar ett djupt andetag och tittar mig omkring i hans rum. Det är som det är hennes också. Några av hennes skor står prydligt precis innanför dörren till Leons garderob, hon har kläder som ligger vikta på byrån vid hans säng och smink som ligger på bordet vid spegeln där Leon har sina grejer till sitt hår och parfymer. Det träffar mig inte förens nu men han har alla dessa månader verkligen gjort allt för att hon ska känna sig som hemma på ett ställe där hon kan känna sig säker på riktigt. Han har hela tiden kommit hem glad när han varit med henne. Om han har varit hemma hos mig så har han varit gladare än någonsin. Willow har, hade, ett kaos liv men jag som varit i samma värld som henne kunde inte se hennes bra sidor. Precis som ingen kunde se mina när jag var där. Vad jag missat är vad hon gjort min bror till. En mycket lyckligare och gladare människa. Jag tror att de flesta missat vad de två gjorde för varandra. De tog fram det bästa hos varandra och...att jag inte såg det får mig att känna mig som världens sämsta bror. Mina tankar avbryts när jag hör Leon slänga något i golvet och skrika rakt ut. Jag kan inte klara detta själv.
Jag går ut och springer ner till vardagsrummet där jag tar min telefon och letar upp mammas nummer. Det går några signaler och jag hoppas om och om igen på att hon inte sitter i något möte.
"Hej älskling!" Jag andas ut när jag hör mammas röst.
"Hej mamma."
"River har det hänt något? Klockan är väl jättemycket hemma sover inte du?"
"Ni måste komma hem nu." Hon skrattar lite och jag kan nästa se hennes sorgsna leende framför mig.
"Ja jag vet att vi har varit borta länge pappa och jag men vi har en del möten och så kvar här. Det kan nog dröja någon vecka till eller så."
"Nej mamma ni måste komma hem nu, Leon mår inte bra."
"Vad säger du? Vad har hänt?"
"Du vet den där tjejen som han varit med mycket med och så, han flickvän?"
"Ja?..."
"Hon...Leon hittade henne död imorse. Ni måste komma hem snälla han är helt förstörd."
"Med herregud vännen, ja jag kommer så fort jag kan. Det kan ta någon dag innan men jag är påväg hem säg det till honom. Och ta hand om honom snälla. Lämna honom inte själv."
"Jag lovar."
"Vi ses snart mitt hjärta." Hon lägger på innan jag slänger mobilen på soffan och sätter mig i trappen för att vänta på att Leon ska bli klar.
Det tar en stund innan hans sovrumsdörr öppnas och han kommer ner. Jag ställer mig upp och ser hur röda och trötta hans ögon ser ut.
"Känns det lite bättre?" Han skakar sakta på huvudet innan han drar upp luvan över sitt blöta hår och går och lägger sig i soffan. Det gör så ont i mig att se honom vara så ledsen och ännu värre är det att jag inte vet vad jag ska göra för att han ska må bättre. Jag går och tar en filt som ligger vikt på andra sidan soffan innan jag lägger den över honom och sätter mig på soffbordet framför honom. "Mamma är påväg hem." Han nickar bara innan han sluter ögonen och ännu en tår tar sig ner för hans kind. Jag drar min hand över hans huvud och släcker sedan lampan i taket.
Hela natten sitter jag där vaken för att se till att han mår så bra han iallafall kan i denna situationen men det gör så ont. Leon har aldrig någonsin pratat i sömnen eller sovit oroligt. Inte ens när vi var små och vi hade barnvakt som passade oss när mamma och pappa åkte till Londonkontoret där de spenderar mycket tid pågrund av jobbet. Han har alltid varit så lugn och alltid tagit allt som det kommer. Hans stressar inte upp sig i onödan och han blir inte lätt orolig, rädd eller arg. Det är som att ha en annan person framför mig. Han vaknar emellanåt och skriker eller ropar efter henne, tills jag hunnit fram och fått liv i honom för att sedan förklara om och om igen att det inte var en dröm.
Jag trodde aldrig att jag skulle få se honom såhär och varje tår som lämnar hans trötta ögon är som ett skott i mitt bröst. Han förtjänar inte detta.
