○Leon○
Jag går efter henne och tar tag i hennes hand. Hon vänder sig om och tittar på mig en blick som träffar mig rakt i själen.
"Förlåt. Du har rätt jag vet inte, jag känner inte dig. Men..."
"Men?"
"Men jag kan inte få dig ur mitt huvud och jag ser mer av dig än du gör."
"Du vet inte det."
"Willow du kan tycka vad du vill om dig själv, låta andra människor skada dig. Eller så kan du ändra på det. Det är inte mitt val, inte Moanas val, inte Collins val. Ingens utom ditt. Livet förändras inte för att man har tur eller otur, hur man än vill se det. Livet ändras om man själv vill göra en förändring."
"Jag har sagt till dig 20 gånger att det inte är så enkelt."
"Det har jag inte sagt heller för det kommer vara svårt men det går. Fast ja, du kanske inte vill och då bara fortsätter du att ha det så." Hon tittar på mig innan hon sätter sig ner på bänken bredvid henne.
"Hur kan du inte känna mig men ändå ha så rätt?"
"Du är något speciellt och du förtjänar någon som ser det."
"Sluta vara så snäll."
"Sluta vara så hård mot dig själv."
"Kanske..."
"Det börjar bli sent, vill du att jag skjutsar dig hem eller vill du stanna ett tag till?" Hon rycker på axlarna och tittar ner i marken.
"Vet inte."
"Du kan alltid hänga med mig hem. Ingen är där." Hon tittar på mig och höjer lite på ögonbrynen. "Alltså du kan sova i min säng, jag kan sova i gästrummet."
"Är du seriös?" Jag ställer mig upp och nickar.
"Ja." Hon tar ett djupt andetag och tittar sedan upp på mig innan hon tar min hand som jag sträcker ut mot henne.
"Okej."
○Willow○
Jag går ur bilen och kan inte slita ögonen från huset som är samma sak som ett slott i mina ögon. Han går mot dörren och öppnar den för mig innan jag försiktigt ställer mig i hallen där golvet till och med glänser och speglar sig lite.
"Välkommen."
"Tack." Mumlar jag och tittar på det gigantiska fotot på väggen. Jag ser direkt vem som är Leon och även hans bror, tjejen som också finns på fotot känner jag inte ingen men jag ser likheten i kvinnan som måste vara hans mamma och honom.
"Kom." Jag följer med honom ut på terrassen där vi sitter ett bra tag och pratar innan han tar mig upp på ovanvåningen. Han tänder lampan i sitt rum och går in i ett mindre rum som verkar vara hans garderob då han kommer ut mig en t-shirt. "Hoppas det funkar." Säger han och slänger den till mig.
"Ja, det är lugnt." Han ler och tittar på mig en stund vilket får mig att flina. "Vad?" Han rycker på axlarna och flinar han också.
"Inget...byt om du, jag ska bara ner och fixa en grej." Jag nickar och tar av mig när han stängt dörren. Vanligtvis hade jag bara slängt mina kläder på golvet, om det var hemma hos mig men här finns inte en enda grej på fel plats. Jag viker ihop mina kläder och lägger de på en stol innan jag sätter upp mitt hår och drar på mig hans tröja som är alldeles för stor på mig. Jag sätter mig sedan på hans säng som är kanske 3 gånger så stor som min innan han försiktigt öppnar dörren och är nu klädd i mjukisbyxor och bar överkropp. "Känns det okej?" Frågar han innan jag nickar.
"Bra." Säger han och lutar sig mot dörrkarmen.
"Men ska jag verkligen ta ditt rum?"
"Min säng är mycket skönare." Jag flinar lite och pillar på kanten av det vita täcket.
"Säkert att vi inte ska byta?" Han går mot mig och nickar.
"Ja." Han lägger en laddare till min mobil bredvid mig på bordet. "Godnatt." Säger han och ler svagt.
"Godnatt." Han vänder sig om för att gå ut ur rummet när jag fått mod till att säga det jag äntligen vill säga.
"Du?" Han vänder sig om och nickar.
"Ja?"
"Stanna här."
"Va?" Jag tar tag i hans hand och drar ner honom i sängen bredvid mig innan jag lägger mig med mitt huvud mot hans bröst.
"Jag vill inte att du går."
