○Willow○
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur denna situationen. Det känns som att de bara kommer göra allt värre ju mer jag backar och jag vet inte ens vad Collin känner kring allt med Leon. Om han vet eller om han inte vet. Om han nu gör det vad han tänker göra och om inte när han väl får reda på det vad som då kommer att ske.
Helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag håller på. Även om det är fel är mitt "förra" liv allt jag kan och allt jag någonsin varit bra på. Hur man nu kan vara bra på att förstöra andra människors liv vet jag inte men jag hade en position som jag aldrig någonsin kommer att kunna ha igen. Folk lyssnade på mig och jag visste bäst. Jag kunde för en gångs skull få glänsa på ett sätt som gjorde mig glad. Glad på fel sätt rent etiskt ja, jag vet men ändå. Det är ingenting som någon kommer att kunna förstå. På mitt nuvarande jobb som egentligen är mitt första jobb någonsin gör jag fel hela tiden, jag lär mig och försöker att bli bättre men problemet är att man ser på långa vägar vart jag kommer ifrån och att bli accepterad då är inte så lätt. De har en inställning och en bild av mig som jag inte kan ändå på vad jag än gör. Om jag hade gjort bäst jobb där inne hade jag ändå inte fått samma cred för det som någon annan kanske hade fått. Folket som jobbar där med mig är bara den ena saken som känns helt fel för mig. Den andra och kanske största delen är de människor som kommer dit för att äta eller fika. De tittar på mitt "hårda" utseende om man ska jämföra det med hur de andra ser ut. Det är inte min mening att se så arg och kaxig ut, det är bara något som följt med mig sedan jag var liten. Om du inte visar någon annan sida än den finns ingenting som någon kan använda emot dig.
Det spelar egentligen ingen roll hur jag känner. Om jag ska fixa detta så måste jag föröka mitt bästa för att behålla jobbet och spara pengar för att kunna flytta långt åt helvete.
Jag suckar och tittar ner på min mobil som lyser upp igen...mamma. Jävla kärring som aldrig kan låta mig få vara ifred. Leon ställer en kopp framför mig och sätter sig sedan i fåtöljen framför mig. Jag ler mot honom som tittar oroligt på mig.
"Drick det där så kanske du mår bättre." Säger han och tänder en cigarett medan jag rör om det rykande tet i koppen.
"Tack." Säger jag och tar en cigg ur paketet framför mig.
"Du sov inte särskilt bra heller."
"Ja nej, eller vad menar du?"
"Du vaknade flera gånger och verkade inte alls må så bra men jag tror jag lyckades få dig att känna dig trygg nog för att kunna somna efter två typ."
"Du hade inte behövt, hur mycket fick du sova?"
"Sluta. Säg inte så. Jag vill att du ska må bra. Hände något igår?" Jag skakar på huvudet. Jag vill inte oroa honom men samtidigt vill jag inte heller förlora honom och om jag berättade allt kanske han skulle skita i allt detta för vad jag kanske orsakat för honom.
"Nej."
"Säker?"
"Ja jag var bara trött och jag tror jag håller på att bli sjuk." Han nickar och ler snett. Han fattar att jag ljuger. Den där blicken kan inte betyda något annat. Jag vet inte om jag ska bli besviken på mig själv för att jag inte berättar för honom eller om jag ska vara glad för att han faktiskt inte verkar vilja tvinga fram svar från mig.
"Mina föräldrar kommer inte vara hemma på ett tag, inte för att det spelar någon roll men du kanske känner dig mer trygg om de inte är här och min bror är inte heller så intresserad av att vara här så du kan stanna så länge du vill, eller tills någon bestämmer sig för att komma hem om du inte vill va här när de är här. Jag fattar det liksom men att du är här när och hur länge du vill är inga problem, tvärt om."
"Varför gör du allt detta för mig?" Han tar ett bloss av sin cigg, rycker på axlarna och tittar på mig länge innan han inte kan hålla sig och flinar när han vänder bort huvudet.
"Jag vet inte." Säger han och ler på ett sätt ingen brukar le mot mig. "Du, jag vet inte du gör mig glad."
"Glad?"
"Knäppt, jag vet." Jag skrattar vilket han också gör innan han skakar på huvudet. "Nej men allvarligt jag vet inte men det är sjukt på något sätt. Jag känner bara att jag vill ha dig hos mig och jag trivs i ditt sällskap. Att bara sitta och prata med dig gör mig glad och att se dig glad eller att göra dig glad, vilket jag hoppas att jag på något sätt gör, gör mig ännu gladare. Fan alltså nej jag är inte bra på sånt här!" Skrattar han och tittar ner i bordet en stund innan han ser upp på mig. "Är det konstigt?" Jag flinar och skakar på huvudet.
"Konstigt nog tycker jag inte det. Jag...jag kanske kan erkänna att ingen förr fått mig att känna trygghet eller fått mig att faktiskt le på riktigt från mitt hjärta så som du gör."
Han tittar seriöst på mig, som att han på riktigt chockas av det jag säger innan ett leende kryper sig fram och får en varm känsla att spridas inom mig. En känsla jag inte känt tidigare. En helt ny känsla som på något sätt får mig att glömma min verklighet.
