Skäms inte för någonting som vi gjort - Noel Flike

tjugoåtta

Noel

Fredag
Det går flera timmar på festen. Helt ärligt så är den fett tråkig. Jag var verkligen inte på festhumör idag. Alla andra på festen hade däremot spårat ur. Det var inte en enda som befann sig i denna lägenhet som inte var dyngrak. Till och med My var riktigt full. Henne hade jag inte sett på några timmar, jag antar att hon var kvar i vardagsrummet. Själv hade jag gått ut i köket för att få lite lugn och ro. Efter att ha tvekat en stund på om jag skulle dra eller inte så stog jag nu i hallen och knöt mina skor. Fan vem pallar vara kvar på en fest när man inte känner för att festa ens? Inte jag iallafall. När jag knytit båda mina skor och var redo att lämna festen så hör jag hur massa folk börja ropa högre ifrån vardagsrummet. En lätt suck lämnar mina läppar när jag styr stegen mot vardagsrummet för att kolla vad som hänt. När jag kommer in i rummet så ser jag Ellen stå utan tröja och dansa. Alla glor på henne. Bredvid henne står My som håller hennes händer. Sen släpper hon händerna och tar tag i sin tröjkant. Fort tränger jag mig förbi folket och tar tag i Mys arm precis innan hon dragit av sig tröjan inför alla. Jag drar med henne ut i hallen.

"Släpp min arm Noel" sluddrar hon och grimaserar.

"Det är slutfestat för dig nu"

"Meeen" muttrar hon och slår sig ner på den lilla bänken i Ludwigs hall.

"Sätt på dig" säger jag och kollar ner på henne.

"Jaja" säger hon obrytt och drar sakta på sig skorna. När hon är klar reser hon sig upp men vi hon vinglar till och är nära på att ramla. Jag suckar och lägger armen om hennes midja och stödjer upp henne.

"Jag kan gå själv" muttrar hon och försöker putta bort min arm.

"Sluta" svarar jag irriterat och vi börjar gå emot bussen. Hon pustar och suckar hela vägen hem.
Väl inne i min lägenhet så ramlar hon i hallen. Jag suckar lätt och hjälper henne upp.

"Alltså jag kan själv" sluddrar hon.

"Gå och lägg dig nu" svarar jag kort och öppnar dörren till sovrummet.

"Varför är du arg på mig?" Säger hon surt.

"Det tar vi imorrn när du inte är stupfull"

"Du kan inte vara arg på mig" säger hon och blir ännu argare. Jag tar ett djupt andetag och knyter min näve för att lugna mig.

"Tror du att jag inte blir arg när du tänkte ta av dig tröjan inför hela skolan?" Säger jag irriterat.

"Jag får väll göra vad jag vill, du är ändå inte min jävla pojkvän" säger hon argt med höjd röst. Jag säger ingenting, jag bara går ut ur rummet och slänger igen dörren efter mig. Med en suck sjunker jag ner i soffan. Orden gjorde ont att höra. Visst vi har aldrig bekräftat något men vad skulle man annars kalla det? Jag vet att man säger fett dumma saker när man är full och att hon kanske inte menade det men det gjorde ont. Jag lutar mig bak i soffan och sluter ögonen. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Tankarna börjar snurra runt i huvudet. Tänk om hon menade det? Och hur kan hon inte fatta att jag blir arg? Jag är rätt säker på att hon skulle bli arg om jag tänkte klä av mig på en fest. Frustrationen och irritationen växte inom mig, samtidigt som jag blev ledsen. Jag blev sårad, jag blev fucking sårad av henne. Ännu ett tecken på att jag är mer kär än vad jag trodde.

"Du är ändå inte min jävla pojkvän"
Tell me then, vad fuck är jag?