Vampyrhjärta

Kapitel 3

Sander landade smidigt på andra sidan det två meter höga staketet av hönsnät. Han gled in i skuggorna och började tyst och skyndsamt ta sig mot byggnadens ingång, som han visste fanns på den vänstra kortsidan. Väl där smet han ljudlöst in genom glipan i den halvt inslagna dörren som hängde på sned.

Det var ett tag sedan han varit inne i just den här byggnaden, vilket han kom på sig själv med att undra varför, eftersom denna byggnad var en av de lättare att ta sig in i. För att komma in i vissa av de andra lokalerna kunde man bli tvungen att klättra upp någon våning på utsidan, åla sig in genom ett trasigt fönster eller ta sig in genom ett hål i fasaden. I den här var det ju bara att smyga in genom den redan halvöppna dörren.

Sander smög långsamt fram genom halvmörkret inne i byggnaden och lyckades snart hitta trappan upp till nästa våning. Där uppe svek minnet honom en aning, och han gick fel ett par gånger innan han fann trappan till tredje våningen. Där började han med ens ta sig fram försiktigare än han gjort på de föregående våningsplanen, eftersom det var på den här våningen han tyckt sig se ljuset.

Än så länge hade han inte sett några tecken på liv inne i byggnaden, och han började tvivla på att det han sett hade varit något annat än inbillning. Med alltmer sjunkande hopp tog han sig fram genom korridor efter korridor mot var han gissade att fönstret han sett ljuset i fanns.

Han var just på väg att konstatera att ljuset inte varit riktigt, när han helt plötsligt hörde ett högt ljud från en dörr som öppnades alldeles intill honom. Det var med nöd och näppe han hann hindra sig från att skrika rakt ut av överraskning, och han skyndade sig att glida in bakom en bokhylla, som praktiskt nog stod längs väggen i korridoren.

"Men jag har ju redan sagt det!" hördes en röst, som Sander antog måste komma från rummet alldeles intill bokhyllan han gömde sig bakom.

Rösten var hög och lät irriterad. Sander vågade knappt andas.

"Jag kommer göra det i tid, hur svårt ska det vara att fatta det?!" fortsatte samma röst, som Sander gissade tillhörde en kille runt hans egen ålder.

"Nej, nej, det är klart jag litar på dig, Zeb", hördes en annan röst, lägre och djupare, antagligen några år äldre.

"Ja, men visa att du gör det då!" röt han som tydligen kallades Zeb upprört, mycket högre än tidigare.

Sander, som redan satt på helspänn, hoppade till av rösthöjningen och råkade av misstag stöta till bokhyllan, och en bok föll till golvet med en hög smäll.

Omedelbart blev det liv och rörelse inne i rummet. Någon ropade till och ljudet av en stol som snabbt skrapas mot golvet för att sedan välta, hördes.

"Någon är där ute!" väste mannen med mörkare röst.

"Jag vet!" fräste Zeb, varpå hastiga steg snabbt närmande sig dörren.

Sander vågade knappt andas, än mindre försöka ta sig ifrån sitt bristande gömställe. Han kunde bara sitta blickstilla och knäpptyst och höra på hur dörren till korridoren han satt i öppnades.

Han kunde känna att person stod där på andra sidan bokhyllan, föreställde hur personen tittade upp och ner längs korridoren, hur blicken fastnade på bokhyllan. Han hörde hur steg närmade sig, såg personen torna upp sig över honom.

"Du har ingenting här att göra", sa han som hette Zeb med låg, kall röst.

Sander kurade ihop sig inför den unge mannens blick, vars ansikte inte gick att tyda i mörkret.

"Eller du tror kanske att du är något...?" tillade Zeb när Sander varken svarade eller rörde på sig.

"Jag... jag..." stammade Sander samtidigt som förlamningen släppte och han klumpigt kom upp på fötter.

"Du vadå?"

Zeb lade huvudet på sned.

"Jag skulle just gå", mumlade Sander svagt.

"Kom inte tillbaka hit", väste Zeb.

Sander tvekade inte en sekund till, utan lade benen på ryggen och sprang.