Vampyrhjärta

Kapitel 54

Paniken pumpade genom Sanders kropp. Hotellvakten såg allt blekare ut och Zeb drack allt girigare.

Så släppte Sanders förlamning och han slet tag i Zebs arm och försökte dra honom därifrån. Det var som att försöka flytta ett berg.

"Zeb! Zeb, sluta!" ropade han. "Snälla, sluta!"

Zeb tycktes inte höra honom. Han var okontaktbar.

"Zeb!"

Sander stirrade upp och ner längs korridoren i hopp om att en lösning skulle uppenbara sig framför näsan på honom. Men det var det ingen som gjorde, och i Zebs famn såg hotellvakten ut att långsamt förlora medvetandet.

Sander försökte desperat att knuffa bort Zeb från vakten, utan framgång.

"Åh, Zeb", bad Sander. "Kan du höra mig? Är du ens där?!"

Han försökte få ögonkontakt, men i Zebs ögon brann någonting som Sander inte hade sett tidigare. Där fanns ett begär, en hunger som inte gick att släcka.

Under några sekunder övervägde Sander att springa och hämta hjälp, men han förstod att om inte Zeb blev stoppad mycket snart skulle hotellvakten dö. Och hur skulle han kunna förklara för någon annan vad som hände?

Sander tänkte snabbt igenom sina alternativ. Sedan handlade han instinktivt.

"Jag älskar dig, Zeb", sa han högt och tydligt och kämpade för att ignorera de slafsande sugljuden och den döende hotellvakten i Zebs famn. "Jag älskar dig", sa han igen.

Han fick inga tecken på att Zeb hade hört honom, men han vägrade ge upp. Han skulle inte kunna komma på en annan lösning, inte i tid.

Han tog ett steg närmare och försökte återigen få ögonkontakt med Zeb.

"Jag älskar dig", upprepade han för tredje gången.

Någonting såg ut att röra sig i Zebs ögon och han drack inte lika ivrigt längre.

"Det här är inte du", sa Sander och rörde vid Zebs arm. "Jag vet att det här inte är du."

Zeb stannade upp. Det såg ut som att han kämpade med sig själv.

"Du är Zeb, och jag älskar dig."

Nu hade Zeb slutat dricka helt. Hotellvakten hängde slappt i hans armar.

"Släpp mannen du håller i och kom tillbaka hit", fortsatte Sander. "Kom tillbaka till mig."

Någonting svepte genom Zebs ögon och sedan släppte han greppet om vakten med ett ryck. Sander fångade upp vakten och lade försiktigt ner honom på golvet. Sedan skyndade han fram till Zeb, som nu satt hopkurad mot väggen med ansiktet begravt i händerna.

"Zeb?" sa Sander försiktigt.

Zeb flög upp.

"Håll dig borta!" skrek han gällt.

Han såg fullkomligt galen ut med stora, glänsande ögon, hår som börjat leta sig ur tofsen och blodiga tänder. Nu kunde Sander tydligt se de två huggtänderna på vardera sida i hans mun. Han tog ett skrämt steg bakåt.

"Zeb?" sa han igen.

"Var tyst, Sander! Prata inte med mig!"

"Men vi måste hämta hjälp..."

Sander kastade en förtvivlad blick mot den medvetslöse hotellvakten. Han hade två tydliga hål in i halsen från vilka det blödde ymnigt.

"Det är för sent för honom", sa Zeb och sjönk ihop på golvet igen. "Jag har dödat en gång till..!"

Hans gälla, höga röst övergick till att låta förkrossad. Sander satte sig ner på knä bredvid honom.

"Men än finns det en chans, han andas fortfarande."

Han sträckte fram handen för att vidröra Zeb. Zeb slog undan den.

"Rör mig inte, Sander", viskade han. "Jag vill inte... fresta mig inte att göra samma sak med dig som jag gjorde med hotellvakten."

Sander kände sig förtvivlad.

"Men du skulle inte..."

Zeb nickade.

"Jo, Sander, jag skulle kunna. Jag skulle kunna döda dig. Så snälla, rör mig inte. Jag vill inte bli frestad."

Sander reste sig upp.

"Jag går och hämtar hjälp", sa han med en gest åt hotellvakten.

Zeb kom på fötter efter honom.

"Gå till parkeringen sen. Jag kommer med våra grejer. Vi måste åka härifrån."