Vampyrhjärta

Kapitel 96

Sander vaknade långsamt upp och gläntade på ögonlocken. Efter en stunds analyserande kom han fram till att han befann sig i bilen. På sätet intill honom satt Zeb och sov med öppen mun, och när Sander granskade hans ansikte närmare tyckte han sig se spår av tårar som runnit längs hans kinder.

Sander kunde inte minnas vad som hade hänt. Det var märkligt, tyckte han, att de befann sig i bilen. Det var för kallt utomhus för att sova i bilen, men om det inte var det de hade gjort, varför befann de sig då sovande i baksätet?

Sander höjde handen för att väcka Zeb och märkte att han var alldeles matt. På samma gång insåg han hur frusen han var.

Försiktigt vidrörde han Zebs kind.

Zeb vaknade ögonblickligen och stirrade vilt omkring sig tills hans blick föll på Sander. Genast fylldes hans ögon av förtvivlan, en förtvivlan som Sander inte förstod.

"Förlåt mig, Sander", viskade han.

Sander ville krypa upp intill honom men kände hur kroppen inte orkade uppfylla hjärnans kommandon.

"Vad hände?" undrade han. Hans röst lät mycket tunn.

"Det... åh... det spelar ingen roll. Det är inte viktigt längre, inte nu. Huvudsaken är att du lever", sa Zeb. Så ångrade han sig, och hela han såg ut att genomsyras av smärta. "Jag dödade dig nästan, Sander."

Hans röst var tung och fylld av ånger och förtvivlan.

Sakta började bilder återvända till Sanders huvud. De hade gått genom en pampig byggnad och kommit in i ett kontor. Där hade en man stått med ryggen vänd mot dem.

"Jag fryser", mumlade Sander.

Zeb skyndade sig att klättra över till framsätet, där han startade motorn och vred på värmen. Sander gjorde en ansats att följa efter, men hindrades av både Zeb och kroppens ovilja att röra sig.

"Ligg kvar", sa Zeb. "Vi åker hem."

"Vad hände?" frågade Sander igen då bilen sattes i rörelse. "Jag minns inte."

Zeb suckade tungt. Hans röst darrade lätt när han svarade.

"Vampyrernas kung. Jag misslyckades med att betala tillbaka skulden. Jag höll på att döda dig."

Sander log svagt. Han orkade inte fundera över det som hänt; för stunden räckte det med att bara veta.

"Du dödade mig inte", sa han. "Jag älskar dig, Zeb."

Sekunden därefter hade han somnat igen.