Vampyrhjärta

Kapitel 94

När kontakten mellan dem bröts närmade sig verkligheten obehagligt snabbt. Zeb stirrade på Sanders orörliga kropp och vågade knappt andas.

Det hade ju gått så bra. Det hade känts så bra. Zeb hade trott att han var fullt kontrollerad. Uppenbarligen hade han inte varit det, för nu låg Sander okontaktbar på golvet för att Zeb druckit för girigt.

"S-Sander?" sa Zeb kvävt medan hans darrande händer vandrade över Sanders kropp i jakt på livstecken.

"Fortfarande samma misslyckande", sa vampyrernas kung. "Du slösar min tid."

Zeb lyssnade inte ens. Han famlade efter pulsådern i Sanders hals och höll fingrarna mot den. Efter några andlösa sekunder kunde han urskilja en svag puls.

Han kände sig lättad, men det räckte inte på långa vägar för att det skulle kännas bra. Det sipprade blod ur de två hålen i Sanders hals, som dessutom rivits upp mer än vanligt av att Sander och Zeb fallit till golvet, och även om han hade puls, var den svagare än vad som var bra.

"Sander!" sa Zeb igen. Så tittade han hjälplöst mot kungen. "Snälla", bad han. "Hjälp mig."

Kungen såg överraskad ut.

"Hjälpa med vad?"

Zeb kände sig förtvivlad. Han ville inte acceptera det som hänt, ville inte tro på det han såg, ville inte vara skyldig till det han visste att han hade gjort.

"Sander", sa han och kände hur rösten brast. "Hjälp mig att rädda Sander."

Vampyrernas kung tittade ner på Sanders medvetslösa kropp.

"Har du ett namn på den?" utbrast han. Han lät uppriktigt förvånad. "Det är ju bara objektet."

Zeb insåg att han hade försagt sig. Vampyrer och människor skulle inte ha någon kontakt; det bröt mot vampyrernas regler och lagar. I vampyrernas ögon var människor bara en sak, någonting som inte vart värt att visa intresse för annat än blod.

"Han... han är viktig för mig", erkände Zeb, eftersom han ansåg att han lika gärna kunde berätta sanningen. Han hade redan sagt för mycket, och det enda som spelade någon roll nu, var att Sander överlevde. "Snälla."

Kungen såg om möjligt ännu mer förvånad ut, men nu började även missnöje leta sig in i hans blick.

"Har du blandat dig med människor, Zeb?" sa han. "Du har både ett beroende som du inte kan kontrollera och en otillåten kontakt med människor?"

"Det spelar ingen roll, inte nu", sa Zeb. "Kan du hjälpa mig?"

Han tittade på Sander igen och överöstes än en gång av ånger och skuld.

"Du står till ansvar för dina handlingar, Zeb", sa kungen. "Jag har inte tid med dig mer."

"Men han kommer dö", utbrast Zeb och kände hur tårar ville tränga fram i ögonen.

Kungen vände sig tillbaka mot honom.

"Han kommer inte dö", sa han. "Du har bara druckit lite mer än två liter. Han klarar det."

"Är det säkert?" sa Zeb svagt.

Kungen suckade.

"Han kommer inte dö, inte idag. Men du bör tänka igenom dina handlingar om du någonsin vill bli accepterad hos vampyrerna. Du har fortfarande en skuld att betala tillbaka, för du har nyss bevisat att du fortfarande inte kan kontrollera ditt beroende. Dessutom har du blandat dig med människor, vilket aldrig har varit eller kommer bli accepterat."

Zeb skälvde till, men han tänkte fortfarande stå på sig.

"Det handlar om en människa", sa han. "Inte flera."

Vampyrernas kung lutade sig närmare Zeb.

"Det är just det som oroar mig", sa han. "Det handlar om en människa, ja, men frågan är hur mycket du har blandat dig med just denna människa. En person i våra liv brukar vara väldigt viktig. Jag är rädd att du har valt fel sort."