Vampyrhjärta

Kapitel 41

De åkte bil mycket länge. Hela tiden satt Sander med ett pirr i magen och undrade vad det var som Zeb hade hittat på. Landskapet utanför bilrutan blev allt mer öde. Från åkrar till skog och till åkrar igen. Ett större samhälle hade de inte sett på snart en timme. Samtidigt anlände kvällen och himlens färger blev aningens mörkare och färgrikare.

"Vi ska pricka in solnedgången", sa Zeb.

Sander kastade en blick på himlen och beräknade att det skulle dröja ungefär fyrtio minuter innan dess.

Tio minuter senare svängde Zeb av från den större landsvägen och bilen började klättra uppåt längs en behagligt lutande, enfilig väg. Sander satte sig rakare upp i sätet.  Båda sidor kantades av allt mer glesväxande tallar.

"Alldeles snart så", mumlade Zeb och svängde av på en ännu mindre väg, denna av grus.

Det började slutta brantare uppför. Sander undrade vad som i hela världen kunde finnas här. Snart nog fick han svaret.

Plötsligt tog vägen slut och planade ut sig i på en öppen yta med otroligt vacker utsikt över den skymmande kvällen. Marken bestod av en blandning av sten och brunbränt, högt gräs. Det enda som stod på den ungefärliga femtio gånger femtio meter stora ytan var en ensam, vindpinad, låg tall.

Zeb körde upp och parkerade strax under den.

"Utmärkt", sa han, vred om nyckeln och slog ihop händerna. "Jag har en matsäcksfilt och lite matsäck. Om vi dukar upp fort hinner vi äta och samtidigt se solen gå ner."

Han hoppade ur bilen och gick och öppnade bagageluckan. Sander följde efter medan han hänfört blickade ut mot horisonten, där solen hunnit dala en bra bit. De befann sig helt klart en bra bit upp. Inga trädtoppar nådde upp för att skymma sikten och himlen tycktes omfamna dem från alla håll.

"Här, ta emot", sa Zeb och räckte Sander en filt.

Sander tog emot den och bredde ut den framför bilen. Zeb kom dit med en picknickkorg och en frysväska.

Snart hade de dukat upp med bröd, grönsaker, en skål med pastasallad, saft och en öl till Zeb.

"Jag ska inte dricka mycket", sa han. "Jag vill vara helt fokuserad på vad som händer här, med dig."

Sander log och skruvade loss korken på en saftflaska. Precis som alltid hade han svårt för alkohol efter att ha sett vad den gjort med pappa.

"Vi passade in solnedgången perfekt", suckade Zeb förnöjt och blickade upp mot himlen, som nu antagit en orange nyans.

Sander lade upp pastasallad på sin tallrik och nickade instämmande. Det var förtrollande vackert. Luften var precis lagom varm och det var helt vindstilla. De åt under tystnad medan de betraktade den sjunkande solen och himlen som gick från orange till röd, till rosa och vidare till lilaskiftande. Inga ord behövdes; båda visste att den andre njöt av att vara där i sällskap av varandra.

När de avslutade måltiden lystes himlen upp av dagens allra sista solstrålar och kastade guldlysande nyanser över berget där de satt.

"Det här är underbart", mumlade Sander och lutade sig tillbaka tills hans huvud vilade i Zebs knä.

Zeb tittade kärleksfullt ner på honom och strök honom över håret.

"Du är underbar", viskade han.

Sander blev alldeles varm inombords och kände hur han rodnade.

"Vad fick du den här idén ifrån?" frågade han sedan och blickade än en gång ut över himlen.

"Jag hittade den här platsen för några månader sen och slogs av hur vacker den var. Jag ville visa den för dig", svarade Zeb.

Sander tittade upp mot honom.

"Det är jag glad över", sa han och knäppte händerna om Zebs nacke och drog honom intill sig.

Han kände hur Zeb log mot hans läppar innan han svarade på Sanders kyss.