Vampyrhjärta

Kapitel 31

Sommarlovet började, men för Sander innebar det inga stora förändringar, utom att han slapp gå till skolan om vardagarna. Pappa låg fortfarande lika berusad på soffan om dagarna, stapplade upp ibland för att röja runt i lägenheten och skrika lite, och sedan stupa i säng igen. Sander tog hand om hushållet; gjorde en ordentlig sommarlovs-städning, tvättade all smutstvätt han kunde hitta (vilket var väldigt mycket) köpte mat och tillagade åt dem båda. Tiden utöver detta spenderade Sander mestadels utomhus, promenerade mycket och badade ibland och försökte att inte tänka på Zeb.

Men ungefär en vecka in på sommarlovet skulle vardagen ändras när Sander var på en helt vanlig inköpstur nere på Ica.

Han hade just packat ner färdig lasagne i kundvagnen och rundat en av hyllorna när han var nära att köra rakt in i ett ungt par.

"Alec! Blenda!" utbrast han när han kände igen dem, och båda två vände sig mot Sander med uppspärrade ögon.

"Sander?!" utropade Blenda och var nära att tappa burken med krossade tomater som hon höll i handen. "Lever d... jag menar, jag trodde inte att vi skulle möta dig här."

"Jag brukar handla här ett par gånger i veckan", svarade Sander.

"Jaså, jaha", sa Blenda, vars kinder antagit en lite rödare nyans. Sander antog att hon ångrade det som nästan sluppit ur henne.

Alec lutade sig lite närmare.

"Du umgås inte med Zeb längre, va?"

Sander ryckte på axlarna.

"Det är komplicerat."

"Du borde dra dig ur det medan du har chansen", sa Alec allvarligt.

Sander kände en svag irritation flamma upp.

"Men ni får fortsätta umgås med honom?"

"Vi har inte sett Zeb på flera veckor", sa Blenda. "Han har hållit sig för sig själv."

"Varför vet vi inte", tillade Alec.

"Men det vet jag", sa Sander ilsket utan att riktigt själv veta varför han plötsligt kände sig så arg, än mindre varför han öste ut allt över Alec och Blenda. Men han brydde sig inte utan fortsatte. "Zeb håller sig borta för att jag vet att han är en vampyr."

Reaktionen var omedelbar. Både Alec och Blenda ryckte till och Blenda slog händerna för munnen.

"Hur... hur kan du veta?" viskade hon.

Sander kände återigen hur det hettade om öronen och han valde att det inte var nödvändigt för alla att känna till kyssen som Zeb gett honom.

"Jag såg hans tänder", sa han därför istället. "Och han blev livrädd när jag höll fram vitlök."

Alec och Blenda såg om möjligt ännu mer förfärade ut. Det var Alec som hämtade sig först.

"Om Zeb vet att du vet vad han är så borde du ha lagt benen på ryggen och flytt vid det här laget", sa han olycksbådande. "Zeb har råkat avslöja sitt sanna jag för fler som du, och några dagar senare har de alla hittats..."

"Döda, jag vet", fyllde Sander i. "Men Zeb har haft chansen att döda mig i över tre veckor sen jag fick reda på sanningen, och han har fortfarande inte gjort någonting. Varför skulle han få för sig att göra det nu?"

Sander tystande och hoppades att det han sagt stämde. Det var i alla fall vad han hade intalat sig själv under de senaste veckorna.

Alec såg tveksam ut.

"Jag vet inte, Sander", sa han långsamt. "Men jag skulle ändå råda att du gömmer dig."

Sander fnös.

"Nu är det ju så att jag inte kan det eftersom jag har ett hushåll och en pappa att ta hand om", sa han. "Och varför skulle jag egentligen, egentligen, vara mer rädd för Zeb än för er?" kunde inte Sander låta bli att tillägga. "Ni är ju vampyrer allihop, inte sant?"