Vampyrhjärta

Kapitel 60

Sander varken såg eller hörde av Zeb under de kommande fem dagarna. Det bekymrade honom inte så mycket eftersom han var övertygad om att Zeb spenderade tiden åt att tänka över Sanders förslag om träningen. Han var säker på att Zeb förr eller senare skulle dyka upp, och då skulle han ha insett att Sanders idé var bra, trots allt.

Mycket riktigt dök Zeb upp på söndagskvällen den tolfte juli och bad Sander att följa med.

"Vart ska vi?" frågande Sander med ett leende på läpparna, eftersom han visste att den frågan aldrig brukade få något svar.

"Det får du se", svarade mycket riktigt Zeb, men han hade inte det där vanliga hemlighetsfulla leendet på läpparna.

Efter att Sander konstaterat att pappa sov, följde han med Zeb ut på gatan. De styrde stegen mot mopeden, som stod parkerad längs vägen.

"Hoppa upp", befallde Zeb, och snart hade de åkt iväg.

Trettio minuter senare svängde de upp framför Drömsjön och Zeb stängde av motorn.

"Vad ska vi göra här?" sa Sander frågande.

Zeb vände sig om, för första gången på hela kvällen, med ett leende på läpparna.

"Bada", sa han.

Sedan hoppade han av mopeden och gick ut på klippan. Sander följde efter, men han kunde inte låta bli att känna sig lite irriterad. Zeb hade inte sagt ett ord om Sanders träningsförslag ännu. Och han såg inte ut att ha några planer på att göra det nu heller; han hade redan knutit av sig skorna och börjat dra tröjan över huvudet.

"Zeb", sa Sander allvarligt för att inleda ämnet, och Zeb tittade ointresserat upp. Men Sander lät sig inte avskräckas; han hade trots allt gått och väntat på att få höra Zebs tankar om träningen i nästan en vecka. Han fortsatte. "Vad har du kommit fram till? Om träningen."

Zebs stannade upp i rörelsen med tröjan halvvägs över huvudet och hans blick mörknade, även om det såg ut som att han försökte dölja det.

"Vi har redan pratat om det här, Sander", sa han.

"Ja, ja, men du kanske har tänkt lite mer på det?" sa Sander otåligt. "Kanske bestämt dig för att genomföra min idé?"

"Jag menar det vi pratade om tidigare, att det ska vara först i höst som vi börjar bekymra oss för beroendet och skulden", sa Zeb.

Sander kände frustrationen växa.

"Men vi kan inte hålla på och skjuta fram saker, Zeb. Se bara hur det gick: en person dog! Vi måste agera nu, innan det händer igen!"

Zeb drog tröjan över huvudet och tog några steg mot Sander, som tvingade sig att fortsätta kolla på Zebs ansikte och inte på hans bara bröst. Han hade fortfarande många saker att säga och vägrade bli distraherad. I sitt stilla sinne undrade han om det var Zebs plan; att distrahera honom.

"Vi kan visst skjuta fram saker", sa Zeb som svar på Sanders påstående. "Vi måste skjuta fram saker för att jag ska få tid att träna. Dessutom har jag nyss druckit blod så att det räcker och blir över. Jag kommer först behöva dricka igen om någon månad."

"Och det berör dig alltså inte alls att du dödade någon?! Gör det dig inte det minsta lilla?!"

Nu såg Zeb arg ut på riktigt. Det var en skrämmande syn; Sander hade aldrig sett honom så upprörd.

"Våga inte antyda att jag inte bryr mig om dem jag dödar", väste han. "Varje liv jag tar gör ont i mig. Jag avskyr att jag gör det. Du får aldrig tro någonting annat."

Sander kände hur han skälvde till.

"Jag förstår inte", fortsatte Zeb,  "varför du är så angelägen om att bli en av dem jag dödar."

"Men du skulle inte..." försökte Sander, men Zeb avbröt honom.

"Kan du förstå att jag är rädd, Sander?" sa han. "Kan du acceptera att jag inte är redo att göra det som du ber mig att göra? För om du kan det är jag beredd att tänka igenom det du föreslagit och kanske låta det träda i form i höst, om jag känner att jag kan klara av det. Men om du inte kan acceptera att det finns saker som jag inte klarar av att göra, då tar jag och åker härifrån nu, och då kommer jag inte tillbaka."

Sander kunde inte låta bli att undra ifall Zeb på allvar tänkte lämna honom, men kom snabbt fram till att han antagligen skulle det. Zeb brukade göra det mesta. Utom det Sander ville att han skulle göra. Men sättet som Zeb uttryckt det på hade hjälpt Sander att förstå hur Zeb egentligen kände om hans förslag. Och då förstod Sander att han kanske var för ivrig. Att om de gjorde det nu, skulle det vara för hans, Sanders, skull, och inte för Zebs. Och då skulle det ju vara värdelöst. Och han hade försökt tvinga Zeb till det här. Med ens kände han sig som en hemsk människa.

"Jag förstår", viskade han svagt.

"Accepterar du att även jag har brister?" morrade Zeb.

Sander nickade häftigt och kände hur han hade ryggat bakåt.

"Ja. Ja, jag accepterar det."

Genast försvann det där iskalla och mörka ur Zebs ögon och han övergick till att se allvarlig ut.

"Och du lovar att du vill tillbringa en mysig sommar med mig, full med äventyr?" fortsatte han.

Sander nickade.

"Bra", sa Zeb, och så log han. "Då kan vi göra det vi kom hit för att göra."