Vampyrhjärta

Kapitel 34

Sander hade väntat sig att få höra många otroliga saker, men inte någonting så här otroligt.

"Hundratrettiotvå...!?" sa han igen. "Hur... hur gammal är du egentligen?"

Ett litet leende spred sig över Zebs läppar och Sander visste inte om han var redo att höra svaret.

"Hundrasextiosex år."

"Hundrasext...!" Sander kände sig alldeles yr. "Då måste ju du... du... Du är ju född på artonhundratalet, Zeb!"

"Artonhundrafemtiotvå, ja."

Zeb log.

Sander kände hur världen snurrade. Det var obegripligt. Det som hände just nu borde inte vara möjligt.

"Jag föddes artonhundrafemtiotvå som en mycket liten och livlig vampyr", berättade Zeb, och Sander föreställde sig en Zeb i miniatyr springa runt på små knubbiga ben. "Jag var som vilken vampyr som helst och familjen hade  höga förhoppningar om mig."

Sander var tvungen att avbryta.

"Vad gör vampyrer?" frågade han. "Jag menar, jobbar de eller vad gör de?"

"Vampyrer har alltid försökt att hålla sig för sig själva", förklarade Zeb. "De har ett eget samhälle, kan man säga. Och ja, det finns yrken. Och skolor."

Sander kände en skräckblandad förtjusning. Det lät helt otroligt, men samtidigt skrämmande att det fanns så mycket han inte kände till.

"Jag började i skolan", fortsatte Zeb berätta. "Där ska man, förutom att få en utbildning, även lära sig att kontrollera sina naturliga instinkter som vampyr. Vampyrer kräver nämligen blod. En vampyr som aldrig dricker blod kommer snabbt att dö, men beroendet av blod går att kontrollera genom träning. Den genomsnittliga vampyren behöver ungefär en liter blod i månaden för att må bra. Med en liter blod i månaden tredubblas en vampyrs livstid, vilket betyder att de flesta vampyrer är runt tvåhundrafyrtio år när de dör. Om man dricker mer blod blir livstiden längre och om man dricker mindre blir den kortare. Problemet för vampyrer är att de har ett blodberoende. Det ligger i vampyrers natur. Vampyrer förr i tiden utnyttjade beroendet för att döda, men när jag växte upp och även efter det arbetar man för att lära vanpyrbarnen att kontrollera sitt beroende. Det är det man får arbeta med i skolan. Man ska kunna klara av att ha en människa framför sig, dricka en liten mängd blod, som människan inte kommer ta en påtaglig skada av att förlora, och sen sluta.

Jag lärde mig aldrig att kontrollera mitt beroende. Jag var slarvig med att träna, såg det inte nödvändigt, och så fort jag blev erbjuden blod tog jag chansen att dricka så mycket som möjligt.

Jag gick ur skolan utan att ha lärt mig att överkomma mitt beroende. Familjen stötte bort mig då de ansåg mig som oansvarig, och jag fick en skuld, ett straff, av skolan att jag var tvungen att lära mig att kontrollera mitt beroende. Men jag har aldrig tagit så allvarligt på det. När jag väl slutade skolan kunde jag ju göra vad jag ville, tänkte jag."

"Så din skuld är alltså att visa skolan att du kan stoppa dig själv innan människan har tagit skada?" frågade Sander när Zeb tystnade.

"Nja", sa Zeb. "Det har gått så långt att det inte räcker att visa skolan att jag har lärt mig. Jag måste bevisa det för vampyrernas kung."