Zeb stirrade framför sig med tom blick. Sander hade förstått vad han var, precis som Alyssa hade sagt att han skulle göra. Zeb hade vägrat tro på det ända tills Sander hade sagt att han visste.
Ända fram tills dess hade Zeb, precis som vanligt och precis som Alyssa påpekat, trott att han kunde hålla sanningen dold för Sander.
Men precis som vanligt hade han inte kunnat kontrollera sig själv, och han hade kysst Sander. Precis som vanligt.
Och nu var Zeb som så många gånger tidigare i läget där han hade råkat avslöja sig för människan vad han var och då han borde göra slut på det. Han borde använda människan för att äntligen betala tillbaka skulden, borde göra det snart, innan människan hann sprida sanningen om vampyrer omkring sig.
Allt precis som Alyssa förutspått. Och precis på samma sätt skulle Zeb råka gå för långt eftersom han aldrig lärt sig att känna när han skulle sluta.
Människan var dömd att dö i samma ögonblick som den träffade Zeb.
Och varför skulle det egentligen vara ett problem att den dog? Det var viktigt för vampyrerna att deras egen ras bevarades, och då kunde de inte låta människor få reda på sanningen om dem.
Egentligen borde Zeb gå nu, i detta ögonblick, och avsluta det han påbörjat med Sander. Vampyrernas hemlighet skulle bevaras och Zeb skulle inte behöva bekymra sig mer över Sander.
Så varför gjorde han det inte? Varför hade han suttit isolerad från omvärlden i över två veckor trots att han kunnat utföra det slutliga arbetet för länge sedan?
Varför kändes allting annorlunda med Sander?
YOU ARE READING
Vampyrhjärta
VampireSå länge Sander kan minnas har han tagit hand om sin alkoholiserade pappa och varit ensam i skolan. Nu står han inför de sista veckorna i nian och hoppas att dörrarna till ett nytt liv är nära. När han träffar Zeb slås de plötsligt upp på vid gavel...
