Vampyrhjärta

Kapitel 52

Klockan nio anlände Sander och Zeb till hotellet där de skulle bo och de gick genast för att äta middag. Snart blev de serverade varsin stor köttbit tillsammans med potatis och grönsaker.

"Åh, så gott", sa Sander belåtet. "Jag är utsvulten."

Han fick inget svar, så han tittade upp på Zeb och insåg att han redan hade kastat sig över maten och åt med stor aptit.

Sander fnissade.

"Du var nog ännu mer utsvulten."

Han fick forfarande inget svar; det enda som tycktes finnas i Zebs värld just nu var den saftiga köttbiten. Han ryckte på axlarna och vände tillbaka blicken mot sin egen portion.

Han skar i köttet och lade märke till den röda nyansen. Det beror inte på att det inte är genomstekt, som Zeb hade sagt, utan det är bara ett annat sätt att tillaga köttet på. Sander var lite skeptisk mot köttbiten, som det näst intill sipprade blod ur, men eftersom Zeb åt så glupskt borde det ju inte vara någon fara.

Sander tog en tugga på köttet och fick med ens klart för sig att det inte fanns något att klaga över på den här biffen; den smakade utsökt och konsistensen var perfekt.

Eftersom Zeb kastade i sig maten så girigt att Sander knappt sett någonting liknande, blev det så att de åt under tystnad. Någon halvtimme senare var de klara att lämna hotellrestaurangen.

"Ska vi gå?" undrade Sander och tittade frågande på Zeb, som nu skrapade upp alla millimetersmå bitar samt sås från köttet på gaffeln. "Det finns inget mer att äta där."

Sander skrattade osäkert.

Zeb tittade slutligen upp på honom och Sander lade märke till att hans blick såg märkligt glasartad ut.

"Jag känner mig inte så bra", sa Zeb tyst.

Sander kände hur det ilade till i kroppen.

"Ska vi skippa promenaden och gå upp till hotellrummet direkt?" frågade han och närmade sig Zebs stol.

"Ja."

Zebs svar lät ansträngt.

Sander tittade oförstående på honom. Han rörde sig fortfarande inte.

"Kom då", sa han.

Zeb ställde sig upp med ett ryck.

"Fort", sa han och började genast gå med ruskig fart. Sander fick springa för att komma ikapp.

Rädslan hade börjat krypa i kroppen. Zebs beteende var verkligen inte normalt. Ännu konstigare var det eftersom han hade mått alldeles utmärkt så sent som när de beställde maten.

Efter en snabb färd genom hotellet nådde de rummet där de skulle bo. Zeb försvann omedelbart in på toaletten och kom inte ut på en lång stund. Sander satte sig i en fåtölj bredvid fönstret och väntade på att han skulle komma ut igen. Efter ungefär femton minuter gjorde han det.

"Är det biffen?" frågade Sander direkt, vilket var den enda anledning han kunde komma på som fått Zeb att börja må dåligt så plötsligt.

Zeb stapplade förbi honom med blekt, svettigt ansikte och dråsade ner på den stora sängen. Han stönade lågt.

"Är det biffen?" frågade Sander igen. Rädslan skar igenom hans röst denna gång.

"Mm", kom ett kvävt svar från Zeb.

"Vill du gå och kolla upp det?" försökte Sander oroligt.

"Nej", sa Zeb högt och klart. Sedan stönade han av smärta igen.

"Säkert?"

"Ja", sa Zeb med eftertryck.

Sander kröp upp i sängen och lade sig försiktigt bredvid Zeb och kollade på honom. Zeb låg med armen över ansiktet och sluta ögon.

"Ska vi ta och sova då?" frågade Sander.

Zeb nickade och kröp ner under täcket.

"Har du ont?" pep Sander, som nu var mycket orolig.

Zebs grymtande gick inte att tyda. Sander rörde tröstande vid hans arm, men ryckte förskräckt tillbaka den när Zeb häftigt ropade till.

"Rör mig inte!" Sedan sjönk han tillbaka lite. "Bara inte just nu", sa han lägre.

Sanders hjärta fladdrade i bröstet på honom.

"Är du helt säker på att du inte vill träffa en läkare?"

"Helt säker", sa Zeb och ett kort leende glänste till på hans läppar. Men Sander lade märke till att det leendet inte nådde resten av ansiktet.

Zeb drog upp täcket till hakan och vände ryggen åt Sander. Snart övergick hans andhämtning till tyngre och djupare och Sander antog att han trots allt hade somnat.

Själv låg han länge vaken och oroade sig å Zebs vägnar. Han kunde inte förstå vad som helt plötsligt fått honom att må så dåligt. Dessutom kändes det tråkigt att avsluta den här underbara dagen med att Zeb blev sjuk. Sander hade haft lite förhoppningar om vad som kanske skulle hända på kvällen i hotellrummet, men nu kändes det avlägset.

Bara Zeb blir frisk, bad Sander tyst. Snälla, låt honom bli frisk.

Den var först många timmar senare som han somnade.