Vampyrhjärta

Kapitel 78

När Sander steg innanför dörren på lägenheten hade han väntat sig att få se pappa utslagen liggande på soffan, vilket ledde till att han överraskades totalt när han möttes av pappa mitt i hallen. Han stod med armarna i sidorna, högröd i ansiktet och med rasande blick stirrade han på Sander.

"Hur många gånger har jah inte sagt att jah vill ha han bort ur de här hushållet?!" vrålade han. "Har du svårt o fatta va jah menar när jah säger de?!"

Sander ryggade baklänges och pappas saliv flög över honom.

"Du lyssnar aldrig på va jah säger, o så kallar du dej min son!" fortsatte pappa gorma, men nu hade Sander kommit över den första chocken.

"När har du någonsin levt upp till rollen som pappa?" frågade han med nedlåtande tonfall.

"De har jah fan alltid gjort!" tjöt pappa. Sander höjde på ögonbrynen.

"I din värld är alltså en bra pappa en sådan som ligger full hemma på soffan dagarna i ända och skriker åt ens son för att han umgås med den han älskar?"

"Med den du älskar?!" Pappa såg fullkomligt galen ut. "Du kan inte älska han, han har ingen rätt o va i ditt liv! De e jah o du som bor i de här hemmet, inte du o han!"

Nu började Sander tappa tålamodet. Hans pappa hade ingen rätt att kräva av Sander att inte älska Zeb, och Sander vägrade ge upp sin kärlek till Zeb på grund av pappa. Han älskade Zeb för mycket för det.

"Pappa, du vet inte vad du pratar om eftersom du druckit så mycket", sa han. "Gå och lägg dig igen."

"Hur ska jah kunna sova?!" vrålade pappa. "Hur ska jah kunna sova när min son e ett missfoster?!"

Pappa hade sagt många hemska saker till Sander genom åren, fruktansvärda saker och hotelser hade han fått höra. Vissa gjorde ont medan andra fick passera. Men denna kommentar, den smärtade Sander djupt inuti, och han var chockad över att ett ord kunde orsaka så mycket smärta. Sanders egen pappa kallade Sander för ett missfoster.

Han kom sig inte för att säga något. Han stod tyst, med blicken fäst strax ovanför pappas midja, och inuti kändes det som att han slets itu.

Det första slaget träffade honom på kinden, nästa över ögat, sedan i magen. Han kände hur ställena bultade och då och då tappade han andan av slagen, men det berörde honom inte, inte på samma sätt som det borde. För den faktiska smärtan fanns inom honom, rev och slet och gjorde det svårt att andas. Han skrek inte, han grät inte; han bara stod där och lät sig bli slagen samtidigt som han undrade om en pappa verkligen fick behandla sitt barn så.

Han visste inte hur lång tid det gick, kanske hade det inte ens gått en minut, kanske hade det gått en timme. Det spelade ingen roll. Till slut svängde pappa runt och tågade in i vardagsrummet. Sander såg hur han gick fram till soffan, där han sedan lade sig ner. Kort därefter hade han somnat.

Då vek sig benen under Sander och han föll ihop på hallgolvet och skakade. Skakade av smärta och sorg.