Vampyrhjärta

Kapitel 110

"Du måste ge mig tid, Sander", sa Zeb allvarligt. "Det här är väldigt svårt för mig."

Sander nickade, lika allvarlig han.

"Jag vet", sa han och menade det verkligen.

"Och jag vill inte att du fortsätter ta upp varken mitt beroende, skulden eller vampyrernas kung" fortsatte Zeb. "Jag kommer inte att dricka ditt blod igen och jag vill inte att du ber mig göra det. Jag kommer se till så att jag får i mig tillräckligt med blod ändå."

Vid detta kände Sander ett svagt obehag inombords. Dels plågades han av tanken att han aldrig mer skulle få sitt blod drucket, eftersom det var en underbar känsla. Dels bekymrade det honom att Zeb tycktes ha gett upp kampen om att bli av med skulden. Men framförallt ogillade han tanken på att Zeb tänkte dricka blod som inte var Sanders. Skulle Zeb ge sig på oskyldiga människor igen? Och skulle han försöka kontrollera beroendet, eller skulle han strunta i deras träning och återgå till att döda?

Zeb tycktes se Sanders motvilja.

"Det spelar ändå ingen roll", sa han. "Jag kommer ändå aldrig bli accepterad hos vampyrerna."

"Det kan du visst bli", protesterade Sander.

Zeb skakade på huvudet.

"För det första har jag redan varit hos vampyrernas kung två gånger och misslyckats. För det andra har jag blandat mig med människor, vilket aldrig har varit accepterat hos vampyrerna. Kungen påpekade detta och det var inte svårt att förstå att han inte tyckte om det. För den här gången lät han mig gå, men om jag kommer dit igen kommer jag antagligen inte visas samma vänlighet. Jag kan inte gå tillbaka dit."

"Men..." invände Sander, men innan han hann längre än så, avbröt Zeb honom.

"Jag måste göra ett val, Sander", sa han. "Antingen kan jag försöka träna bort mitt beroende och en gång för alla bevisa att jag kan kontrollera mig, allt detta för att ändå inte bli accepterad på grund av min kärlek till dig. Eller så kan jag välja bort att bli accepterad hos vampyrerna, och välja dig istället. Det är inget svårt val, Sander."

Sander chockades. Han hade inte känt till att Zeb fått problem på grund av hans och Sanders kärlek.

"Så om jag inte stod i vägen, skulle vampyrerna acceptera dig då?" utbrast Sander bestört.

Zeb tog ett kliv närmare honom och såg honom lugnande i ögonen.

"Sander, det spelar ingen roll för mig längre. Det är inte nödvändigt för mig att bli accepterad, inte om det innebär att jag inte kan vara med dig längre."

"Är det säkert?" mumlade Sander, eftersom han avskydde tanken på att han kanske stod i vägen för Zeb.

"Helt säkert", bekräftade Zeb.

De blev tysta en stund. Sander betraktade Zeb och hoppades att han menade allvar med det han sa. Dock ville Sander för stunden inte fortsätta argumentera med Zeb, eftersom han då riskerade att förstöra den bro som under samtalet i soffan trevande hade återskapats mellan dem.

"Så det är färdigt nu, för den här gången?" frågade Sander till sist. "Har vi löst det som hände och är allt som förut igen?"

"Det är inte som förut, Sander, men så länge vi båda kan acceptera de nya villkoren, kommer jag att älska dig som förut, och jag hoppas att du fortfarande vill älska mig?"

"Jag har alltid älskar dig, Zeb", sa Sander allvarligt. "Men kan vi kalla det för något annat än villkor?" tillade han. "Det låter så hårt."

Sander blev glad över det lilla leendet som tog form i Zebs ansikte.

"Vi behöver inte kalla det någonting alls", svarade Zeb. "Vi behöver bara lyssna på och försöka förstå varandra."

Sander log tillbaka. Så tog han ett kliv framåt och lade armarna om Zeb, och Zeb kramade honom och fick Sanders hjärta att skutta i bröstet när han viskade "jag älskar dig", i Sanders hårbotten.