Vampyrhjärta

Kapitel 91

När Sander och Zeb nådde entrén möttes de av en lång, smal man i svart kostym. Det mörkbruna håret var prydligt bakåtkammat och från ansiktet gick det inte att läsa några känslor.

"Identifikation", sa han tonlöst och såg Zeb i ögonen.

Zeb förde handen till byxfickan och höll fram tre stycken av det stora antalet papper som han suttit och arbetat med under veckan. Sander visste att ett av dem berättade vem Zeb var, ett bevisade att Zeb hade tillåtelse att besöka kungen och ett talade om vad hans ärende hos kungen var.

Vakten i entrédörren nickade kort och vände sedan blicken till Sander.

"Objektet", svarade Zeb i Sanders ställe. Han hade tidigare sagt åt Sander att prata så lite som möjligt, allt för att undvika uppmärksamhet.

"Vi ska inte ljuga om vad du vet om vampyrer", hade han sagt, "men ju mindre vampyrkungen får reda på att du vet, desto bättre för oss alla."

Vakten nickade igen.

"Följ mig", sa han.

De blev insläppta i entréhallen och följde en silverfärgad matta som ledde till en hiss. Längs väggarna stod mörka träbänkar med guldtassar och krukor med gröna bladväxter.

När Sander, Zeb och vakten steg in i hissen drog vakten ett kort genom en kortläsare innan han tryckte på en knapp med siffran tolv. Hissen började åka uppåt och stannade snart på den tolfte av fjorton möjliga våningar. Utanför hissdörrarna stod ytterligare två vakter, även dessa klädda i svarta kostymer och med ordnat hår.

Även dessa vakter krävde att Zeb visade upp sina papper innan de fick tillåtelse att fortsätta in på våningen.

Sander, Zeb och vakten som ledde dem följde en korridor och nådde snart en stor, vit dörr.

"De är bokade hos kungen nu vid elva", förklarade deras ledsagare för portvakterna.

För tredje gången behövde Zeb visa sina papper. Efter att ha granskat dem nickade den ena vakten kort.

"Passera", sa hon.

Rummet de kom in i var stort och klätt i ljusa färger. I mitten fanns ett avlångt träbord runt vilket stolar med höga ryggstöd stod placerade, och bakom stolen längst bort från dörren fanns en tavla föreställande en gammal man. I vardera av rummets fyra hörn stoltserade krukväxter, och längs rummets vänstra vägg, som bestod av ett heltäckande fönster, stod en man med ryggen vänd mot rummet.

"Sir", sa vakten som följt Sander och Zeb. "Han är här."  

Mannen vid fönstret knyckte lätt på nacken.

"Tack. Du kan gå."

Vakten nickade kort och lämnade rummet. Sander och Zeb stod tysta och Sander betraktade mannen intill fönstret, som han förmodade var vampyrernas kung.

Hans hår var svart, kort och stubbigt. Till längden var vampyrernas kung en förhållandevis kort man, men trots det utstrålade han stor styrka. På överkroppen bar han en vit skjorta och på benen hade han svarta byxor. Att döma av hans kroppshållning och det lilla Sander hört av hans röst, förmodade han att kungen var en skapligt ung man.

Det var någonting obehagligt i hans utstrålning. Sander kunde inte sätta fingret på vad det var, men han fick en känsla av att mannen framför honom besatt enorma styrkor. Det här var en man som man inte ville göra sig ovän med, för om vampyrernas kung ville, kunde han lätt förgöra dem som han tyckte förtjänade det.