Vampyrhjärta

kapitel 124

Lägenheten stod tom. Möblerna var borta, alla saker hade packats ner i kartonger. Det som varken Sander eller pappa ville ha kvar hade kastats eller sålts. Pappa var inte heller där. Han hade flyttat till ett hem där det fanns vårdpersonal som kunde ta hand om honom. Även om han hade verkat skeptisk först visste Sander att pappa skulle trivas. Personalen var trevlig och kanske, hoppades Sander, kunde pappa hitta vänner i dem och de andra som bodde på hemmet. Skulle han inte göra det skulle han åtminstone få det bättre än vad han hade det hemma i lägenheten. Han skulle vara omgiven av människor, något han så vitt Sander visste aldrig hade varit, och han skulle bli omhändertagen. Pappa hade själv sagt att det här var bra för honom.

Sander gick ett sista varv genom den tomma lägenheten. Det kändes konstigt att se den så här; den hade trots allt varit hans hem i hela livet. Trots det fylldes han också med lättnad. Åren i lägenheten hade inte varit särskilt lyckliga. Visst hade det funnits stunder då det var bättre och sämre, men på det stora hela hade han aldrig trivts. Nu skulle han lämna det livet bakom sig.

När han gick ut i trapphuset och låste dörren efter sig för sista gången, var det med ett leende på läpparna.

Han vände om och styrde stegen ner för trappan. Zeb hade suttit och väntat i bilen som stod parkerad på gatan, och nu skulle de åka hem till stugan. Hem till Sanders och Zebs hus.

Sander knuffade upp dörren till trapphuset och letade med blicken efter den svarta Volvon. Han kunde inte se den, så han började gå ner längs vägen åt vänster. Han blev mycket förvånad över att nå dess slut utan att ha upptäckt bilen. Med en något märklig känsla i magen vände han om och började gå åt höger, men även denna gata tog slut utan att han sett bilen eller Zeb.

Vart kunde han ha tagit vägen? Hade han åkt på ett ärende? Men då skulle han väl ha sagt till Sander? Eller försökte han spela honom ett spratt? Om så var fallet tyckte inte Sander att det var särskilt lustigt. Han ville åka hem med Zeb och fira att de hade flyttat ihop, och han ville inte lämna den glada, lätta sinnesstämning han hade. Dock upptäckte han att dessa känslor redan hade börjat lämna honom. Zeb var borta och Sander visste inte var. Med ett styng i magen insåg han att han inte hade någonstans att gå tillbaka till. Svartåvägen var inte längre hans hem.

Plötsligt kände han sig sårbar. Utan lägenheten och Zeb hörde han inte hemma någonstans. Sedan tvingade han sig själv att tänka logiskt. Zeb kunde inte ha försvunnit helt, och han hade definitivt inte lämnat Sander för att inte komma tillbaka. Alltså måste något ha hänt. Men vad? Han kom på att han hade mobilen i fickan, tog fram den och slog Zebs nummer. Signalerna gick fram och tog slut utan att Sander fått höra Zebs röst. Han tvingade sig själv att ignorera klumpen i halsen och ringde igen. Fortfarande inget svar. Han ringde ytterligare tre gånger och skickade åtta oroliga sms, men det kom inget svar. Zeb var borta.

Vad skulle han göra? Hjälplöst såg han sig om längs gatan, som om en lösning skulle uppenbara sig framför ögonen på honom. Det gjorde det inte, men hans blick föll på en person som kom springande mot honom. Först kunde han inte se vem det var, men sedan insåg han att det var Alyssa.

"Sander!" flämtade hon när hon kom inom hörhåll. Framåtböjd och med händerna vilande mot låten fortsatte hon andfått: "Sander, du måste komma! Det är Zeb!"

Sander kände den redan groende paniken växa sig starkare.

"Vad har hänt?"

"Jag har inte tid att förklara, du måste följa med!"

Alyssa gestikulerade vilt med handen att han skulle följa med, och hon sprang tillbaka åt samma håll som hon nyss kommit ifrån. Sander satte fart efter henne.

Han ville ställa henne tusen frågor, men han hade redan förstått att hon inte hade ro att svara. Och eftersom de sprang så fort bestämde sig Sander att det var klokast att spara syret till att andas.

Det var först när de kom till lagerlokalen i industriområdet som Alyssa saktade av, och Sander blick föll på den svarta Volvon som han och Zeb brukade åka i.

"Är han här?" sa Sander, helt slut efter språngmarschen, men med ett plötsligt skutt av hopp i bröstet.

Alyssa däremot skakade på huvudet, fortsatte fram till bilen och ryckte upp dörren till förarsätet. Sander hoppade in på sätet bredvid, och knappt hade han satt sig förrän Alyssa startade bilen med en rivstart.

Efter att de hade lämnat industriområdet bakom sig bestämde sig Alyssa äntligen för att berätta vad som hade hänt.

"Personer anställda hos vampyrernas kung kom och hämtade Zeb", sa hon. "Jag såg hur de lämnade Volvon här utanför och sen åkte de iväg med Zeb i baksätet i en av vampyrkungens bilar."

"Vad tänker de göra med honom?!" utbrast Sander förskräckt.

"Jag vet inte", sa Alyssa, svängde ut ur staden och ökade farten när de kom ut till landsvägen. "Jag hoppas att de bara tänker förhöra honom, men vad vet jag..."

Hon tystnade och Sander svalde. Han ville inte tänka på det. Det var för hemskt att tänka.

Färden fortsatte under tystnad och Sander misstänkte att båda två tänkte oroliga tankar om Zeb. Det gjorde åtminstone han.

Varför hade han inte sett något? började han tänka och kände sig arg på sig själv. De måste ha varit ute på Svartåvägen när de tog Zeb. Om Sander hade sett dem hade han kanske kunnat stoppa dem. Eller åtminstone hade han varit vid Zebs sida. Det kändes hemskt att inte vara det nu. Oron virvlade inom honom och allt han kunde göra var att hoppas att han skulle hitta Zeb med skinnet i behåll.