Vampyrhjärta

kapitel 120

Mörkret hade sedan flera timmar tillbaka krupit tätt inpå stugan och snöflingor hade återigen börjat dala när Sander och Zeb satte sig tillrätta i soffan. I ena hörnet av rummet stod julgranen, grön och grann med ljus, kulor och glitter, och bredvid den reste sig den öppna spisen, i vilken en hemtrevlig brasa sprakade. I bakgrunden strömmade julmusik och på bordet stod skålar med nötter, pepparkakor, choklad och varsin kopp varm glögg.

Zeb hade lutat sig tillbaka mot Sander och Sander lät fingrarna vandra genom hans hår samtidigt som han då och då placerade en kyss på hans huvud.

"Vill du ha dina paket?" frågade Sander efter en stund.

Zeb nickade.

"Det är klart."

Sander skuttade upp på fötter och gick fram till granen. De två paketen han köpt åt Zeb låg inslagna i rött papper med vita snören, och Sander tog dem med sig tillbaka till soffan, där Zeb satte sig upp. Han räckte Zeb det större av de två paketen.

Zeb log och tog emot paketet, öppnade det med varsamma fingrar och höll snart den svarta tröjan i framför sig.

"Vad fin!" sa han. "Du vet vad jag tycker om."

Sander nickade glatt varpå han räckte honom det mindre paketet.

"Choklad går alltid åt", sa Zeb när han öppnat det. "Tack, Sander."

Han böjde sig fram och gav honom en kyss. Sedan blev det hans tur att hämta paket under granen, och liksom Sander kom han tillbaka med ett stort och fyrkantigt och ett betydligt mindre, i ungefär samma storlek som en pastillask.

"Börja med det större", sa han.

Sander gjorde som han blev tillsagd och rev upp pappret. När han såg innehållet sköt hans ögonbryn i höjden samtidigt som ett brett flin spreds över hans läppar.

"Du tycker verkligen att jag ska satsa på skridskoåkning?"

Zeb nickade ivrigt.

"Du kan göra karriär. Jag tänkte att du ville ha dina egna skridskor, eftersom du inte äger några. Jag hoppas att storleken stämmer."

Sander tittade upp.

"Du ser fram emot att se mig få nya blåmärken på rumpan, förstår jag?"

Zeb nickade lika ivrigt igen.

"Du var så gullig när du stakade dig fram som en femåring på is för första gången."

"Det var första gången på is", försvarade sig Sander.

"Jag älskade att hjälpa dig också."

"Det kommer du garanterat få göra igen." Zeb flinade. "Tack, Zeb."

"Varsågod."

Det andra paketet räckte Zeb inte fram med en gång. Han lät det vila i handen och såg ut att överväga vad han borde säga. Skämtsamheten som nyss funnits rann av honom och ett allvar lade sig över honom. Sander väntade nyfiket. Zeb öppnade munnen, stängde den och öppnade den igen. Sedan skakade han på huvudet.

"Det är nog bäst att du bara öppnar det" bestämde han. "Vi pratar sen. Öppna nu."

Dessa ord gjorde Sander ytterst konfunderad, och det var med en fundersam rynka i pannan som han tog emot det lilla paketet. Han lade märke till att snöret var av tyg.

När pappret var borta höll han en smal ask i sin hand. Han såg frågande på Zeb och Zeb gjorde en gest åt honom att öppna den. Sander lydde och i nästa stund kändes det som att hans hjärta hade stannat.

I asken låg en nyckel.

Sander förstod genast vart nyckeln ledde och han kunde inte förstå att han höll den i sin hand. Under den senaste månaden hade han hållit en likadan nyckel i sin hand många gånger, gått ut genom ytterdörren, låst, kommit tillbaka och låst upp. För en tid hade han bott här, men det hade fortfarande varit Zebs stuga. Nu var det plötsligt en annan sak.

Han tittade på Zeb och det kändes som att han stirrade. Zeb tittade tillbaka, och hans blick var så allvarlig och djup att Sander trodde att han skulle drunkna i den.

"Vill du bo tillsammans med mig, Sander?" frågade han.