Vampyrhjärta

Kapitel 77

"Du tänder lättast."

Zebs retsamt lekfulla röst viskade Sander i örat och Sander fnissade uppgivet.

"Du tänder faktiskt också", sa han fast han visste att det var meningslöst. Mycket riktigt:

"Men du tänder betydligt lättare. Jag behöver knappt röra vid dig för att du ska börja flämta."

Sander ryckte besegrat på axlarna.

"Jag har ingenting emot det", sa han.

På det hade Zeb inget svar, för han låg tyst. Trodde Sander. Plötsligt kände han hur kroppen bredvid sin skakade, och sekunden efteråt exploderade Zeb av skratt.

"Vad är det nu som är roligt?" undrade Sander samtidigt som han kände sitt eget skratt bubbla upp.

"Jag vet inte!" flämtade Zeb. "Jag vet inte, det bara är det!"

Sedan drunknade hans röst av skrattet och han lade handen för ansiktet och gapskrattade. Sander betraktade honom roat och fnissade förvirrat.

Men plötsligt, utan förvarning, rycktes dörren till rummet upp och avslöjade pappa, oroväckande vinglande och med ett ursinnigt uttryck i ansiktet.

"Jävla unge, störa min söm..."

Han avbröt sig när hans blick föll på Zeb.

"Och va gör den där i mitt hus?!" vrålade han obehärskat och pekade anklagande på Zeb. "Har jag inte sagt att jag aldrig vill se han mer?!"

Sander vågade inte resa sig ur sängen eftersom han då skulle avslöja sin bara kropp, men han avskydde att behöva ligga kvar; det gav honom ett tydligt underläge mot pappas upptornade gestalt.

"Du har ingen rätt att lägga dig i", försökte han ändå, men det fick bara pappa på ännu sämre humör.

"Jag?! Ingen rätt?!" skrek han. "Jag bestämmer i det här huset för i helvete!"

"Uhm..." Zeb harklade sig vid Sanders sida. "Om du inte uppskattar att jag är här ska jag givetvis gå", sa han, "men jag måste bara påpeka att du och Sander faktiskt delar det här huset, och jag tycker att du borde behandla din son med lite större respekt."

Pappa stirrade på Zeb, öppnade munnen, stängde den, öppnade och stängde igen. Därefter snurrade han runt i dörrhålet och lämnade Sander och Zeb ensamma.

"Förlåt", sa Zeb genast.

Sander ruskade på huvudet.

"Det är inte du som ska be om ursäkt; det är jag. Till nittiofem procent ligger pappa utslagen på sängen och sover, men när han väl är vaken och vid medvetande, då kan han vara riktigt jäkla vidrig."

"Jag är fortfarande ledsen att jag ställde till det för dig", sa Zeb tungt.

"Det gjorde du inte alls", envisades Sander. "Det är hos pappa, och enbart hos pappa, som problemet ligger."

De klev upp ur sängen och började klä på sig. Zeb slängde snabbt ner sina saker i sin väska och hängde den över ena axeln. Sander följde honom ut till gatan.

"Jag hoppas verkligen att du slipper lida några konsekvenser för det här", sa Zeb när de stannade framför volvon.

"Äsch, du behöver inte oroa dig", sa Sander. "Pappa har glömt bort det här imorgon."

Zeb såg tveksam ut.

"Vi får hoppas det", sa han.

Sander drog honom intill sig.

"Oroa dig inte", sa han. "Det är lugnt."

"Vi kanske inte ska vara hos dig lika mycket längre?" föreslog Zeb. "Vi kan hålla till på andra ställen."

"Nej då," sa Sander. "Jag måste ju få vistas i mitt eget hus. Och det är mitt val vem jag bjuder dit och inte."

Zeb kysste hans panna.

"Okej. Jag älskar dig."

Sanders kinder blev varma.

"Jag älskar dig med", svarade han och log innan Zeb hoppade in i bilen, startade motorn och körde iväg.