Vampyrhjärta

Kapitel 97

När Sander vaknade nästa gång befann han sig nerbäddad mellan vita lakan. Han såg sig omkring och konstaterade snart att han var tillbaka i sovrummet i Zebs stuga. På en stol intill sängen satt Zeb, med händerna knäppta i knäet och blicken fäst på Sander.

Så fort han såg att Sander hade vaknat, reste han sig upp så häftigt att stolen välte.

Sander drog lite på munnen. Han kände sig utmattad och lite snurrig.

"Du behöver inte stressa så", sa han och lade märke till att orden tog längre tid än vanligt att formas i munnen.

Zeb rörde sig inte utan hade fortfarande blicken fixerad vid Sander.

"Vad är det?" frågade Sander och log osäkert. Zeb fortsatte stirra på honom. "Det är lite obehagligt", erkände Sander.

Då först slappnade Zeb av i kroppen och sjönk ner på sängkanten.

"Jag trodde inte att du skulle vakna", mumlade han.

Sander stöttade upp sig med hjälp av armarna.

"Så mycket blod förlorade jag inte", sa han.

"Jag trodde inte att du skulle minnas."

Sander log igen.

"Du berättade ju för mig", sa han. "I bilen."

Zebs ögon vidgades lite.

"Jag trodde att du inte kom ihåg det heller. Med tanke på vad du sa då trodde jag att du sluddrade."

Hans röst blev mindre och mindre och han slog ner blicken. Sander däremot fortsatte titta på honom och försökte förstå vad han sagt.

"Vad fick dig att tro att jag sluddrade?" frågade han förvånat.

Han såg att Zeb kämpade med svaret.

"Det... Jag... D-du log så mycket. Och... du sa att du älskade mig..."

Sander försökte om och om igen tyda det Zeb sagt, men han kunde bara inte förstå vad han menade.

"Vad menar du?" blev han till slut tvungen att utbrista.

Zeb såg också förvirrad ut.

"Du sa att du älskade mig", upprepade han.

Sander tittade på honom.

"Ja..?"

Zeb slog ut med armarna.

"Det kan du ju inte mena?! Du älskar mig ju inte, det kan du ju inte göra!"

Sander trodde fortfarande att det hela måste vara något sorts skämt. Han började skratta, men så kände han plötsligt hur ett hål bildades inom honom. Det kom långsamt smygande och förde med sig smärta då instinkterna sa åt honom att Zeb faktiskt var fullt allvarlig.

"Det kan du ju inte göra", sa Zeb igen, återigen med lägre röst. "Du kan inte älska mig längre, inte efter det jag gjorde."

Sander stirrade på honom.

"Det är klart att jag älskar dig", sa han. "Varför skulle jag helt plötsligt inte göra det?"

"För att jag nästan dödade dig, och jag njöt av det medan jag gjorde det!"

Nu var Zeb i närheten av att skrika igen.

Sander sträckte sig efter hans hand, men Zeb drog åt sig sin.

"Ljug inte, Sander", viskade han medan tårar fyllde hans ögon. "Ljug inte och säg att du älskar mig. Det gör tillräckligt ont ändå."

Sander kände sig förtvivlad. Nu förstod han att Zeb menade allvar, men han kunde inte för sitt liv förstå varför han plötsligt fått för sig en sådan sak. Sander hade aldrig, aldrig, tvivlat på sin kärlek till Zeb, och han hade heller inte gjort något som tytt på det.

"Jag skulle ljuga om jag sa så", sa han. "Om jag skulle säga att jag inte älskar dig, skulle jag ljuga. Jag har inte slutat älska dig, Zeb."

Zeb ruskade på huvudet gång på gång medan tårar stilla rullade nerför hans kinder.

"Ljug inte", upprepade han. "Ljug inte."

Sander kände hålet inom sig växa. För var gång Zeb skakade på huvudet och för var gång han viskade åt Sander att inte ljuga, spred mörkret ut sig och kramade och vred runt och gjorde ont på ställen som Sander inte visste fanns. Smärtan blev alltmer påträngande och sorgen snörpte åt runt hans hals och gjorde det svårt att andas.

"Sluta", viskade han. "Sluta, Zeb, snälla, sluta."

"På grund av mig är du nästan död, Sander", sa Zeb. "Det är mitt fel och jag kan inte förlåta mig själv för det jag gjorde."

Sander vägrade lyssna.

"Sluta", viskade han bara igen. "Sluta."

Och Zeb viskade tillbaka:

"Ljug inte."