Vampyrhjärta

Kapitel 69

"Du gjorde det!" utropade Sander lyckligt. "Du gjorde det!"

Zeb skakade på huvudet, fortfarande leende.

"Nej, du gjorde det, Sander", sa han. "Utan dig hade jag aldrig slutat."

"Vi gjorde det båda två", sa Sander bestämt. "Båda gjorde fantastiskt."

De tittade på varandra under tystnad några ögonblick innan Zeb sträckte sig efter sin ryggsäck. Han drog fram ett blankt papper och en penna och satte sig på huk intill den sovande kvinnan.

"Vad ska du göra?" frågade Sander nyfiket. Zeb log.

"Skriva ett meddelande till henne så hon inte blir alldeles förfärad när hon vaknar upp här."

Sander kikade över papperskanten medan Zeb skrev.

'Bli inte rädd för att du vaknar upp här', skrev han. 'Du har sovit djupt med hjälp av sömnmedel och du kanske får en bula efter slaget jag var tvungen att ge dig (för att få dig avsvimmad). Du kanske märker att du har två hål i halsen; ingenting att oroa sig för. Du har förlorat ungefär en halvliter blod; ingenting att oroa sig för det heller. Din insats, även om du är omedveten om den, har hjälpt mig mer än vad jag med ord kan beskriva. Du har hjälpt mig med något som jag kämpat med så gott som hela livet, och jag har levt ett mycket långt liv. Din insats kommer att rädda liv. Tack!

Med de allra hjärtligaste hälsningar,
Zeb. (Absolut inte en vampyr.)'

"Absolut inte en vampyr?" upprepade Sander. "Är du inte rädd för att hon ska få veta sanningen om vampyrers existens och tala om det för världen?"

"Har jag skrivit att jag är en vampyr?" sa Zeb med ett snett leende. Sander gav honom en menande blick.

"Genom att läsa resten av meddelandet och se spåren på sin kropp kommer hon nog kunna lägga ihop två och två", sa han.

"Kommer du ihåg hur orimligt det kändes när du fick reda på vampyrers existens även om bevisen fanns rakt framför näsan på dig? Det kommer vara likadant för henne. Och även om hon skulle våga lita på sina egna instinkter skulle ingen tro på henne om hon försökte berätta det. Rykten skulle gå, men ingen skulle tro på det, inte på riktigt. Dessutom förtjänar hon att få veta."

Sander nickade eftertänksamt. Det lät rimligt.

"Hur kändes det då?" undrade han. "För dig?"

Zeb tog tid på sig att svara.

"Mer kontrollerat", sa han sedan. "Det var som att jag för första gången faktiskt försökte behålla kontrollen och hålla beroendet undan. Det gick mycket bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig."

"Du var jättebra på att behålla kontrollen", höll Sander med.

"En gång försvann jag ju iväg; det var beroendet som trängde sig på. Men trots det var jag hela tiden kvar där inne och kämpade emot. Och du hjälpte mig enormt med det, Sander. Det var du som gav mig kraft att kämpa tillbaka."

"Ska vi försöka igen om någon vecka?"

Sander visste att det var den avgörande frågan. Han blev med ens alldeles nervös igen. Skulle Zeb vilja fortsätta efter att han upplevt träningen, eller skulle han backa ur?

Zeb tvekade i några sekunder, men när hans svar kom var det med säkerhet det gjorde det.

"Vi fortsätter."