"Var bor vampyrernas kung?" frågade Sander dagen innan de skulle bege sig.
"Åh", sa Zeb, "jag har ingen aning. Han skulle aldrig avslöja en privat plats för någon."
"Nej, men jag menar, var finns hans slott?"
Zeb frustade till av skratt.
"Slott?"
"Ja", sa Sander, som om det var den mest självklara saken i världen.
Zeb flinade över hela ansiktet och strök Sander över kinden.
"Gulliga du", sa han. "Vampyrernas kung bor inte i ett slott. Vi lever inte på sextonhundratalet längre!"
Sander kände hur hans världsbild rubbades. Han hade föreställt sig att han och Zeb skulle stå inför en tron, på en röd matta i en ståtlig kungasal.
"Men jag trodde..." sa han ynkligt, samtidigt som han började fnissa åt bilden han haft.
"Vampyrkungen har ett kontor där bara vampyrer jobbar. Det är där han sitter dagarna i ända, och det är dit vi ska", förklarade Zeb.
Sander såg mycket bekymrad ut och log brett över hela ansiktet.
"Jag ville till ett slott", sa han.
"Jag ska ta med dig till ett slott en gång", lovade Zeb. "Jag är ledsen att det inte blir imorgon."
Sander flinade.
Morgonen som följde satte de sig i den rostiga 240:n och lämnade det röda lilla huset bakom sig. Därefter följde en lång bilfärd upp genom landet.
Sander kände sig sömnig, och i vanliga fall skulle han ha somnat, men för tillfället var han så pass spänd och nervös att han inte kunde komma till ro. Han ville inte visa Zeb hur han kände eftersom han inte ville oroa honom; han visste att Zeb var tillräckligt nervös ändå. Därför gjorde han sitt bästa för att avslappnat sitta och se på då landskapet for förbi utanför rutan. Ju högre upp i landet de åkte, desto mer granskog kunde ses utanför fönstret. Efter ett par timmars bilfärd gick det dessutom att skymta ett tunt lager snö på marken. Så jämnades landskapet ut och de körde in i en stad. En stund åkte de runt på olika gator bland de höga husen, men så svängde Zeb slutligen in på en parkering intill ett stort våningshus vars fasad bestod av glasrutor. Han vred om nyckeln och tog den ur nyckelhålet. Så blickade han upp mot byggnaden med beslutsam min.
"Kom, Sander, så går vi in", sa han.
YOU ARE READING
Vampyrhjärta
VampireSå länge Sander kan minnas har han tagit hand om sin alkoholiserade pappa och varit ensam i skolan. Nu står han inför de sista veckorna i nian och hoppas att dörrarna till ett nytt liv är nära. När han träffar Zeb slås de plötsligt upp på vid gavel...
