Chapter Thirty-Five

2.2K 28 12
                                    

The fate might be playing games with her. She thought she could run away from it but there he was, declaring that he would stay at the resort for the mean time.

For the mean time? Really, huh. What was he planning this time.

She could not get herself to talk. Tulalang nakatitig lang siya dito habang hawak pa din nito ang braso niya. He was staring at her intently ngunit nablanko yata ang utak niya sa nadinig.

She shook her head at herself in her mind. She wanted to deny it. She wanted to play deaf.

Run. She wanted to run away just like what she always did.

"You can't run now."

Para naman siyang binuhusan nang malamig na tubig sa nadinig. Agad niyang kinalas ang pagkakahawak nito sa kanya. She could her heart beating too fast. It was not because of the contact but of the unending frustration she felt for him.

She glared at him.

"Why?" She asked with indignation.

At this time, hindi na siya resort manager. Isa nalang siyang normal na tao na gustong sumbaog dahil sa nararamdamang galit. She did not want to feel angry at him, pero ito ang nagtutulak sa kanya na maramdaman ito. Heaven forgives her if the man would press more.

"Why what?"

He even had the guts to act indifferent!

"Why are you staying? What's your plan?"

"Hmmm..." He slurred and acted if he was thinking. The hell! Why was he acting like this? "Actually, I don't know yet. What is it in this beach that made you hide for years, Miss Manager?"

He was ridiculing her, there was no doubt to it. And just how dare him do that to her?

"I am not hiding!"

"Oh, sorry. Did I say about hiding? I mean... what is it in here that you can offer?"

Nagpupuyos na siya sa galit habang ang kaharap ay mukhang walang pakialam. He was being cocky all of a sudden. It made her want to slap him. Hard.

Before she could act on it ay tumalikod nalang siya dito. Inaasahan na niyang pipigilan na naman siya nito but he only left her words that made her stay awake for the night.

"You can run but we both know who is much better at that field. I'm sorry but you can't get rid of me until I'll have what I deserve."

That night, she slept beside her daughter and cried her heart out silently as she watched her sleep peacefully.

"Mommy, sama Auwine!"

"Baby, na explain na ni Mommy, right? Di ka pwede sumama ngayon. Tomorrow naman walang work si Mommy. Pupunta tayo kilala Lolo Daddy mo. Gusto mo yun, di ba?"

"Sama, Mommy! Please!"

Kanina pa siya kinukulit ng anak na sumama sa resort. Wala ang daddy nito ngayon dahil maagang umalis pakabilang probinsya dahil may kikitain ito. At buti nalang talaga at wala ito. For sure, magtataka yun kung bakit ayaw niya pasamahin ang anak sa trabaho gayong di naman ito bawal.

"Baby..."

Nauubusan na siya ng palusot dito. Kanina pa nag iiba yung mga excuses na ginagamit niya and she was glad that Aurine did not pay attention to it. Wala sa detalye ang pokus nito kundi sa kagustuhan lamang na sumama.

"Mommy, sama..."

Hindi pa ito tapos kumain dahil tumigil ito nang sinabi niya na di ito pwedeng isama. At ngayon nga ay mukhang ginagamitan siya ng acting skills dahil namumula na ang mata nito.

The Accused (A Series #1)Tahanan ng mga kuwento. Tumuklas ngayon