Those three little words - f.s

Del 12

Majas Perspektiv
"Så vad gjorde ni lördags kväll då?" frågan kom ut ur Livs mun samtidigt som hon tryckte in en stor potatisbit i munnen och nästan direkt efter så stoppade hon en bit av köttbullen också i munnen. Jag började le åt synen utav Liv med jätte tjocka kinder - så där som en hamster brukar ha det. Jag övervägde länge om jag skulle nämna något om min träff med Felix och Lovisa men det kändes inte rätt, hon skulle flippa ur och be mig ta med henne nästa gång.

"Inget särskilt, pappa hade några vänner över", svarade jag enkelt och kort. Jag ljög inte för henne. Jag sa bara inte hela sanningen för henne, jag lämnade ute delen med pizzerian. Pappa hade ju massa vänner över men jag hade valt att gå därifrån eftersom det var tråkigt

"Så ingen fest?" Hon lät förvånad på rösten, nästan anklagande. Jag förstod henne dock, själv kom jag inte ens ihåg senaste helgen jag inte var på en fest. Dem flesta tog väl förhastade slutsatser, att jag alltid dricker mig helt packad och sedan ligger med någon. Men ärligt så brukar jag dricka så att  jag blir lite påverkad men ändå minns det mesta och jag är faktiskt oskuld. Många killar hade försökt sig på mig men jag kände mig ännu inte riktigt redo för något sådant eftersom jag inte var helt bekväm med min kropp. Hellre väntade jag då ut det till jag blev redo än att bara köra pang på och sedan ha ångest i resten av mitt liv över det.

Jag skakade på huvudet åt hennes fråga och det blev tyst i mellan oss, hon satt på sin plats och petade i maten, medan jag satt och pillade på den gråa koftan jag hade på mig. Idag hade jag på mig mina ljusa slitna jeans, ett vitt pösigt linne, en grå kofta och mina nike air force. Den gråa koftan ogillade jag starkt, den var inte det minsta sngg men eftersom det i princip var minusgrader inne i skolan året om så var jag tvungen att he den. 

"Vill du följa med och träffa killarna idag?" frågade hon exalterat och gav mig ett stort bländande leende. Jag skakade snabbt på huvudet åt henne och hennes leende försvann snabbt och ersattes istället med en snörpt min, och en ihop rynkad panna.

"Varför är du så tråkig nu för tiden, du vill ju aldrig hitta på något längre", sa hon och jag hörde på hennes röst att hon var sur och jag blev faktiskt lite förvånad över vad som kom ur ur hennes mun. Jag ville faktiskt hitta på saker men det enda hon ville var att springa runt och jaga efter ett pojkband, vilket jag tyckte var dötrist för att vara helt ärlig. Det var inte ens en garanti på att träffa killarna när man gick efter gatorna och stod i timmar utanför deras studio. Hade jag varit ett lite mer dedikerat fan som hade skaffat mig några jätte bra vänner så kanske det hade blivit roligt men med Livs vänner var det så tråkigt att jag ville gå under.

"Jag? Tråkig? Om någon är tråkig så är det du", svarade jag lugnt och la besticken fint på tallriken i den positionen man skulle lägga dem i när man hade ätit färdigt. När jag gjort de så la jag händerna i knät och gav henne en lugn blick. Mina föräldrar har alltid sagt till mig att bråk aldrig löser något. Liksom titta på dem, de bråkar än idag och det var ett bra tag sedan de flyttade ifrån varandra. 

"Det är ju förfan du som inte vill träffa killarna längre eller hänga med de andra tjejerna", utbrast hon ännu surare.

"Men hade det någon gång slagit dig att jag kanske inte gillar killarna på samma sätt? Att jag kanske inte ser dem på samma sätt som tidigare, och det är ju dina kompisar vi umgås med - inte mina", försvarande jag mig själv fortfarande med lugn röst. Även om jag hade sån stor lust att skrika på henne och säga att hon hade fel så behärskade jag mig.

"Asså du är en sån sjukt äcklig människa, fattar inte att jag kunde stå ut med dig, du tänker för fan bara på dig själv", fräste hon och ställde sig upp. Jag hann inte ens blinka innan hon gått iväg. Jag stirrade efter henne där hon stormade ut ur matsalen. Jag suckade och begravde huvudet i händerna. Om någon av oss tänker på sig själv så är de hon. Ibland stod jag inte ut med henne, hon skulle alltid tro att allt kretsade runt henne.

En stor klump bildades i min mage vid tanken på att vi hade teknik idag och att vi skulle göra labb som vi alltid gör på onsdagar och att jag var tvungen att vara i samma grupp som Liv. Det är ju inte direkt så att vi kommer vara vänner för evigt, jag och Liv bråkar ofta med varandra om allt möjligt. Varje gång slutar det med att jag säger förlåt även om de inte var mitt fel. För jag är för snäll, det är vad folk säger till mig. Men Liv är den enda personen som jag umgås dagligen med i skolan och att inte ha henne vid min sida. Jag måste dock vänta ett tag innan jag säger förlåt till henne, låta henne tänka över det. Vilket hon antagligen inte kommer göra. Jag slår vad om att hon just nu sitter med telefonen mot örat och pratar om hur dålig jag är och hur hemsk jag är med hennes så kallade "fooovänner".

Ibland hade jag en sån stor lust att berättade för henne att jag kände Lovisa, bara för att se hennes reaktion. Alla som är en foooer vet hem Lovisa är. Ibland är det ganska skönt och veta att jag känner henne och knappt någon annan som sitter och kommentera en massa grejer om henne. Lovisa har alltid varit, är och kommer alltid vara en av mina närmaste vänner, hon förstår sig alltid på mig. Hon ställer alltid upp oavsett vad det handlar om. Hon till skillnad ifrån Liv tjatar inte på mig om pojkvänner, för Lovisa vet hur mycket jag hatar kärlek. Hon och Liv är raka motsatsen till varandra.

Jag ställde mig upp och lämnade brickan och maten innan jag gick ut ur matsalen och vidare till mitt skåp. Jag drog upp min vita iPhone ur fickan och slog in Lovisas nummer. Jag hade ingen stor lust att vara kvar i skolan och jag visste att hon slutade tidigt idag. Tonerna tuttade i mina öron medan jag försökte krångla på min min svarta skinnjacka. 

"Hej det är Lovisa", hörde jag på andra sidan. Det var en sorts lättnad att höra hennes röst.

"Hej, du har inte tid och träffas någonstans?" Jag lät skakis på rösten och känslorna började pumpa i kroppen.

"Självklart, mig om 20 min?" Lovisa lät orolig på rösten.

"Tack!" Svarade jag och la på. Mina steg styrde jag ut ur skolan och vidare mot busshållplatsen. På vägen ditt så tog jag ännu en gång upp telefonen från ficka och stoppade i mina vita hörlurar. Jag satte igång min favorit låt och började nynna med. Jag hann inte lyssna så långt innan det pep till i telefonen.

Felix Sandman:
"Skulle bara kolla så det var rätt nummer du la in så det inte är någon gammal tant jag kommer till, så maja?"

Jag brast ut i ett stort leende, han var söt Felix. Mycket söt och attraktiv var han också. Jag skrev snabbt in ett svar till honom.

"Japp, det är maja här:)"