Those three little words - f.s

Del 8

Majas perspektiv:

"Så har de hänt något nytt sedan vi träffades sist?" hörde jag Lovisa fråga från ena änden av köket. Min blick landade på henne där hon stod vid kylskåpet och hon hade bokstavligt talat tryckt in hela ansiktet i kylskåpet.

"Letar du efter något?" skrattade jag fram. Det jag gav i från mig var ett sånt där typiskt tjejskratt som tjejer i sådana där töntiga tjejfilmer brukade skratta. Men mitt skratt försvann fort när tankarna flöt över till om jag skulle berätta om träffen med en viss Felix på tunnelbanan eller inte.

"Jordgubbarna som mamma köpt, men som sagt jag frågade dig något, så nu svara på frågan", uppmanade hon mig och fortsatte leta.

"Öhm.. Jo, stötte på Felix på tunnelbanan", dröjde jag och pillade på ena tröjärmen. Att pilla på något var en grej jag alltid gjorde när jag var osäker, eller inte visste hur jag skulle formulera mig. Lovisa stängde förvånat igen kylskåpet och tittade sedan på mig med en menande blick. Lite förvånad var hon nog att jag hade stött på honom nu eftersom jag aldrig hade gjort det tidigare eller jo, utanför pizzerian men det var inte ett möte då hade jag bara sett honom på avstånd.

"Felix, Felix Sandman?" Hon vände sig mot mig, antagligen hade hon hittat jordgubbarna. Hon ändrade ansiktsuttryck och gav mig en undrande blick och höjde på ena ögonbrynet. Jag nickade alldeles stumt och försökte att dölja ett litet leende.

"Vad pratade ni om för trevligt då?" frågade hon glatt och slog sig ner framför mig, samtidigt som hon slängde ner paketet med jordgubbar på bordet. Att byta humör och ansktsuttryck var något hon var bra på, väldigt bra på. Ibland var det nästan läskigt hur hon kunde gå ifrån att vara trött till hyper på bara några sekunder samt gå från väldigt sur till hur glad som helst. Hon hade även lätt att göra alldeles överdrivna miner med hennes ansikte och jag hade aldrig mött en människa som hade ett så "elastiskt" ansikte som henne.

"Jadu, han frågade mig om vi träffats innan", svarade jag lätt och ryckte på axlarna samtidigt som jag doppade en av jordgubbarna i den smälta chokladen vi hade gjort i ornding tidigare.

"Han frågade dig? Bara sådär?" frågade hon alldeles förvånat precis som att hon aldrig hade trott att han skulle fråga något sådant bara sådär. Det jag dock hade förstått om honom var att han inte var det minsta blyg eller skygg, alltså kunde han bara slänga ur sig saker til höger och vänster. Fast det var klart, jag kände inte privatpersonen Felix utan bara "kändisen" och om det var någon som visste något om honom så var det definitivt Lovisa.

"Han kollade på mig ett tag innan han sa något." Blev mitt svar och jag började lite otåligt att gunga på den bruna furustolen som jag satt på vid Lovisas köksbord.

"Vad sa du då?" Hon stoppade in en jordgubbe i munnen samtidigt som hon gav mig en förväntas full min.

"Jag blev förvånad över hans fråga men sen sa jag till honom att jag är vän med dig och att han antagligen sett bilden på mig på ditt skrivbord." Ännu en gång ryckte jag på axlarna och försökte att sakta men säkert slingra mig ur det här.

"Han verkade först inte så säker men äsch jag vet inte", fortsatte jag och stoppade ännu en jordgubbe i munnen. Hon nickade bara som svar. Det blev tyst en sekund innan Lovisa öppnade munnen.

"Men om du fick chansen skulle du vilja träffa honom igen?" frågade hon och genast gav jag ifrån mig ett högt skratt. 

"Efter hur mycket jag skämde ut mig idag - verkligen inte!" Ännu ett skratt slank ur mig och även ur Lovisa.

"Men Felix tycker tjejer som skämmer ut sig är gulliga", försökte hon och kollade på mig med stora ögon.

"Plus han gillar blondiner", fortsatte hon och fladdrade med ögonlocken. Jag gav henne en dryg blick men samtidigt ett flin. Jag såg antagligen helt störd ut men de var inte något jag orkade lägga någon tid på. Plus Lovisa hade sett mig vara och hade man sett mig i det tillståndet kunde man se mig i vad som helst och när som helst.