Those three little words - f.s

Del 13

Felix: Sååå Maja, vad gör du?

Maja: Jag går och funderar om jag ska gå till tunnelbanan eller om jag ska ta bussen dit istället, du då?

Felix: Jag har lektion... Går du inte i skolan? 

Maja: Jo, men jag orkade inte med min kompis så jag stack hem...

Felix: Badass. 

Maja: Precis som du som verkar sitta och skriva med mig på lektionen, hahaha :p

Felix: Sant...

Felix: Vad ska du göra istället för att vara i skolan då? 

Maja: Nu blev det mycket frågor här, haha.

Maja: Nej men jag ska in till stan och träffa Lovisa, vi ska snacka lite och sedan ska jag väl följa med henne på hennes dans eftersom hon har tjatat sönder i flera veckor att jag ska följa med henne någon gång. 

Felix: Då ses vi kanske ;)

Maja: Ska du också dit eller? 

Felix: Nej men jag kan dra dit om jag vill, det är ju liksom mina vänner som hon dansar med.

Maja: Aha okej. 

Felix: Men du jag har tänkt på en sak.

Maja: OMG FELIX JAG GICK PÅ TROTTOAREN OCH SEN KÖRDE EN BUSSJÄVEL FÖRBI MIG I TYP 180KM/H OCH SEN VAR DET EN VATTENPÖL

Maja: DEN FUCKING SPRAYADE ALLT JÄVLA VATTEN PÅ MIG

Maja: JAG HAR LJUSA JEANS PÅ MIG OCH DE ÄR ALLDELES LERIGA

Felix: Va?

Maja: Tröge fan, jag har smutsiga jeans nu D: 

Felix: Men söt, hahahahaha.

Maja: Tack :)))

Maja: Men vad var det du tänkte på? 

Felix: Jo, jag hade tänkt kolla med dig om du skulle vilja göra typ en överraskningsfest med mig till Lovisa. Hon fyller ju år om två veckor jag skulle vilja göra något för henne eftersom hon gjorde något liknande för mig när jag fyllde år. Jag tänkte att du kanske var rätt person att fråga eftersom du verkar känna henne bra.

Maja: Om jag känner henne, jag känner henne bättre än jag känner mig själv! 

Maja: Klart jag vill göra det med dig :D

Felix: Bra! 

Felix: Jag hör av mig senare, måste lägga undan mobilen innan min lärare lackar mer än vad hon gör nu...

Maja: cya ;)

Felix: :*

Jag satt på det blåa sätet på den relativt tomma tunnelbanan som precis som många andra dagar skulle ta mig till T-Centralen. Jag och Lovisa hade alltid det som en grej, vi möttes upp där för att sedan ta oss vidare till vart vi nu än skulle. Idag hade vi dock inga planer, förmodligen skulle vi äta lunch någonstans eftersom hon aldrig brukade äta lunch i skolan när hon slutade tidigt. Det var slöseri på dyrbar tid tyckte hon och jag förstod henne gott och väl. Slutade man vid lunchtid och skulle vidare antingen hem eller till stan så var det nästan onödigt att äta på skolan - om det nu inte var god mat. Fast egentligen, hur ofta fick man god mat i skolan? Inte ofta. 

Med ett litet litet leende gick jag ut ur vagnen ut på plattformen när jag hade nått T-Centralen och för den här gången min slutdestination. Varför jag log kunde jag inte riktigt sätta ord på men förmodligen var det på grund av Felix och hans meddelande till mig om att han ville göra den där överraskningsfesten med mig. Han ville göra den med mig av alla människor. Jag var nästan tvungen att nypa mig i armen för att det kändes så overkligt. Eller för att vara ärlig - allt det här kändes overkligt. Att jag för bara någon vecka sedan var ett hopplöst litet fan av Felix och hans lilla band och nu, bara någon vecka senare hade hans nummer, hade träffat honom och var på väg att lära känna honom. Aldrig i mina vildaste drömmar hade jag trott detta. 

"Maja här borta!" hörde jag Lovisa ropa. Jag vände upp min blick från mobilen och slet ut hörlurarna ur öronen för att gå bort till henne som stod och vinkade med ena handen över huvudet. Precis som alla andra dagar så var hon klädd snyggt och jag fick nästan panik på henne att hon alltid kunde se bra ut. Idag var hon klädd i ett par gråa lössittande byxor, en skjorta knuten runt midjan, en croptop och en svart jacka till det. Hade jag klätt mig så hade för det första byxorna sett ut som två påsar på mina ben och sedan så hade den svarta croptopen inte fungerat alls på mig eftersom jag inte hade den formen som hon hade.

"Men vad du ser ut, vad har du gjort?" flinade hon när jag kom fram till henne för att ge henne en kram. Hon puttade genast undan mig så att jag inte skulle smutsa ner henne. 

"Jag blev dränkt av en buss på vägen hit", mumlade jag irriterat och tittade ner på de smutsiga jeansen. Det leriga vattnet som hade stänkts upp på mina ben hade nu torkat och låg därför som ett bitvis ljusbrunt damm på mina byxor. 

"Låter riktigt mysigt må jag säga", skrattade hon fram och synade mina ben ännu en gång.

"Snälla säg att du har ett par byxor i reserv som jag kan låna för jag kan inte gå runt såhär", suckade jag. Hon började gräva runt i sin stora träningsväska och kort senare så drog hon upp ett par svarta mjukisbyxor som hon sträckte över till mig.

"Ta dessa, jag hade tänkt ha dem i kväll efter dansen men jag kan gå hem i de jag har på mig", sa hon. Jag tog mot dem och nickade som tack. Mjukisbyxor på stan var väl inte riktigt min grej men jag fick helt enkelt bara bita ihop, det var bättre än ett par smutsiga jeans i alla fall. 

"Berätta nu vad som hände med Liv och dig." Lovisa hakade fast sin arm i min och styrde våra steg mot närmsta café där hon kunde köpa lunch och där jag kunde låna en toalett för att byta byxor.

"Det är en lång historia men hon och jag började bråka för att jag tyckte att hon var dryg som hela tiden skulle hålla på att tjata om killarna och då lackade hon ur och ja, nu verkar hon inte ens vilja vara min vän." Det var i korta drag allt som hade hänt och jag kunde ganska lätt räkna ut att hon i morgon inte skulle prata med mig i skolan. Ganska omogen stil men sådan var Liv.

"Oj." Var det enda Lovisa fick ur sig och jag förstod henne gott och väl. Det var väl ganska löjligt egentligen att ha ett bråk om det här. 

"Ja, verkligen oj", sa jag och rullade med ögonen. 

"Fast ska jag vara helt ärlig så tycker jag inte att hon verkade som en så värst bra vän. Hon beter sig väldigt omoget hela tiden eller vad man ska säga." Vi fortsatte att promenera genom stan, jag med ett par svarta mjukisbyxor i handen och hon med träningsväska över axeln. Snart hade vi gått förbi både NK och Zara. Hon vek av mot Norrmalmstorg och jag bara hängde efter henne.

"Ja, det är fakiskt sant", svarade jag. 

"Såg du vad hon skrev på min bild här om dagen på instagram? Typ mordhot bara för att jag hade lagt upp en bild på mig och Oscar från i somras men jag tyckte om den bilden när vi satt på bryggan på mitt land inlindad i samma filt", sa hon och tog upp hennes mobil ur fickan.

"Det måste jag ha missat helt och hållet, har nog missat bilden också för den delen", svarade jag och tittade lite skeptiskt på henne. Något i mig fick mig att börja undra om hon fortfarande hade lite små känslor för Oscar, för varför skulle hon annars lägga upp en bild tillsammans med honom? Jag hade dock inte tänkt fråga, det fick vara istället för tillfället. 

"Vi kan inte vara vänner om du inte stödgillar min bild, hallå?" gav hon ifrån sig och knuffade mig i sidan. 

"Okej okej! Jag gillar din bild väl", svarade jag och fipplade med telefonen för att ta mig in på instagram. 

"Bra tack, nu är du snäll", log hon och visade sedan kommentaren som Liv hade skrivit till henne. Jag läste igenom den och suckade. Det enda hon var, var en avundsjuk liten bitch.