Those three little words - f.s

Del 16

Jag gick i ett släptåg efter Lovisa tillbaka till danssalen där killarna och några av deras vänner nu satt och hade det trevligt tillsammans. Min bliv var fäst ner i golvet under hela tiden vi gick eftersom jag var otroligt nervös inför vad som skulle komma skall. Något i mig ville att jag skulle vänta med det och tänka efter en sista gång innan jag verkligen utförde handlingen. Att tänka igenom det kanske var ett mer smart drag än att bara kasta ur sig till honom att jag var tjejen han hade mött den där kvällen. För det var ganska säkert att jag var henne och att han var killen jag hade försökt att trösta. När jag tänkte igenom det så gick pusselbitarna ihop lite mer, han hade sagt något om någon Amanda och det var precis det hans föredetta flickvän hette.

"Felix, jag tror att Maja skulle vilja snacka med dig lite, danssalen bredvid är ledig i två timmar så det är bara att gå dit", sa Lovisa direkt när vi kom in i danssalen där hela hennes dansgäng var samlat tillsammans med killarna. Jag som hade gått med tankarna på annat håll sedan vi hade börjat traska tillbaka blev alldeles förvånad. Var det inte hon som hade sagt att jag skulle tänka igenom det lite innan jag bestämde mig för att prata med Felix?

"Okej?" svarade Felix lite fundersamt och gick mot oss. Mitt hjärta började genast rusa i en väldig fart och jag försökte att sansa mig lite så att jag inte skulle prata med honom med en alldeles för nervös röst.

"Är du säker på att vi kommer behöva två timmar eller?" skrattade Felix till och slängde en blick över axeln på Lovisa som nu hade återförenats med sitt gäng en bit bort i danssalen.

"Man vet aldrig med dig och inte med Maja heller för den delen", flinade hon.

"Ooooh, nu får man höra grejer här Maja", sa han och placerade försiktigt hand vid min höft och förde med mig ut ur danssalen och vidare till salen bredvid. När vi närmade oss dörren lyfte han sin hand från min höft och sökte efter sina nycklar i jackfickan på jackan han brukade ha när han var ute. Hur han inte kunde dö av värmeslag här inne var ett mysterium men det var väl hans stil att klä sig sådant han tyckte om? Innefattade det vinterjackor så hade han på sig det inne också.

Felix drog det lilla ovala chippet som hängde på nyckelknippan över en dosa på väggen och ett klick hördes från dörren vilket betydde att dörren var öppen. Kort senare öppnade han upp dörren och sökte med handen efter strömbrytaren som var någonstans på väggen. När han hade hittat den så tändes hela rummet upp och han lät mig med en liten gest in.

"Så vad ville du prata om?" frågade han försiktigt samtidigt som han gick mot spegeln på andra sidan rummet och slog sig ner med ryggen vänd mot den. Jag lunkade på bakom och tittade förundrat på musklerna som visades tydligt genom det vita tyget på hans t-shirt. Jackan hade han nämligen kastat av sig ganska direkt när vi kom in genom dörren.

"Jag måste säga en sak", förklarade jag och försökte att samla mig så gott som det bara gick.

"Säga vad?" undrade han.

"För ett tag sedan så mötte jag en ledsen kille på en busshållplats. Jag hade varit på en fest och skulle vidare på nästa eftersom det hade blivit kaos på den jag var på från början. Killen som satt med ansiktet begravet i händerna snyftade och jag hade inte hjärta till att lämna honom där helt ensam. Därför försökte jag att trösta honom i hopp om att han skulle bli gladare, inte för att jag lyckades tror jag", berättade jag och genast fick jag en förvånad blick av Felix.

"Så det var du hela tiden? Det var du jag mötte vid hållplatsen och som jag har berättat om för alla mina vänner?" frågade han och vad jag kunde tyda så såg han glad ut att jag hade berättat detta för honom. Han sken i alla fall upp som en sol och det tolkade jag som att han var glad.

"Det var jag", log jag försiktigt och kort senare så bokstavligen slängde han sig på mig och kramade om mig hårt.

"Tack tack tack för att du berättade detta, jag är så otroligt glad att du bestämde dig för att trösta mig när jag var som mest sårad även fast jag stängde dig ute." Han kramade om mig allt hårdare och tillsist var det nästan så att jag inte fick någon luft.

"Jag förstår ändå att du stängde mig ute, jag skulle gjort detsamma om jag var i din situation", skrattade jag till lite försiktigt.

"Sant, men vad är oddsen att vi träffades efteråt? Det här är som i en sådan där olycklig fast lycklig kärleksfilm där tjejen och killen hittar varandra i slutet", sa han och drog det här som en parallell med en film. Det var dock ett ganska bra exempel för det var lite som så.

"Oddsen är inte så stora, inte i en så stor stad som detta är", svarade jag med ett litet leende.