Those three little words - f.s

Del 42

Majas perspektiv:

Jag hade ätit frukost som vanligt tillsammans med min pappa nere i det färgglada köket. Han hade inte misstänkt något om att jag hade killbesök, även fast Felix jacka hängde i hallen och hans skor stod på golvet nedanför. Pappa hade inte ens frågat mig om dem, precis som att han inte hade sett att de hängde där. Felix jacka var dock väldigt lätt att känna igen och upptäcka så jag förstod inte hur det hade gått till att han inte hade sett den. Kanske var han för hemmablind för att märka att det var något som inte hörde hemma här, eller så kanske han trodde att jag hade skaffat mig en ny jacka.

Pappa och jag hade pratat om allt möjligt under frukosten medan hans nya sambo Anna-Karin satt i vardagsrummet och tittade på teve. Han berättade om vad de hade gjort under gårdagen, vad planerna inför sommaren skulle vara och allt annat smått och gott. Precis som alltid skulle vi åka utomlands precis i samband med skolavslutningen och då skulle jag få ta med mig en vän om jag ville, vi brukade alltid ha den dealen varje gång vi åkte utomlands bara för att jag skulle bli mer road under resan. Jag var inte en sådan som kunde ligga still en hel dag vid poolen och bara sola utan jag ville hitta på grejer, vilket pappa inte alls hade lust med att göra. Därför fick jag ha med mig en kompis som kunde vara med mig och göra andra grejer också.

Efter frukosten begav jag mig upp på mitt rum igen i ett långsamt tempo. Pappa och Anna-Karin skulle ut på promenad och därför kunde jag samtidigt som det fösa ut Felix ur huset för att pappa inte skulle upptäcka honom. När jag närmade mig dörren så tog jag ett djupt andetag och hoppades på att Felix inte skulle vara lika sur som han hade varit inan jag gick ner för att socialisera mig med pappa. Försiktigt tryckte jag ner handtaget på dörren och öppnade upp den. Direkt möttes jag av synen av Felix sittandes på min sängkant helt påklädd i samma kläder som han hade haft under gårdagen med mobilen i handen.

"Det var på tiden", mumlade han irriterat när jag hade stängt dörren bakom mig och av den tonen på rösten kunde jag ana att han fortfarande var sur. Felix låste sin mobil och lade ner den på det fluffiga, väldigt stora duntäcket som vi hade sovit under tillsammans hela natten.

"Jag försökte faktiskt skynda mig", svarade jag och svepte med min blick över mitt rum.

"Ja, jo det märktes ju", skrattade han sarkastiskt och höjde på ögonbrynen. Jag gav honom en bestämd blick som visade på att jag inte alls tyckte om den här attityden som han hade bestämt sig för att ha. Det bara irriterade mig och jag hade hoppats på att det bara var en attityd han hade när han var nyvaken. Men det visade sig inte vara så.

"Kan du bara lägga ner attityden och komma ner på jorden lite? Du är inte rolig om du trodde det", sa jag och lät väldigt tvär. Han bara skrattade hånfullt åt mig och flinade stort.

"Precis som du sa innan, du kanske inte känner mig heller, du kanske inte vet vem jag är eller att jag är såhär. Gillar du det inte, synd för dig. Det är bara sån här jag är", svarade han och rullade med ögonen.

"Ja men då kunde du avstått från att ge mig falska förhoppningar på att du var en mysig och trevlig kille, för som du verkar vilja få dig att framstå just nu så är det inte alls den personen som jag halvt kände att jag hade börjat gilla", sa jag och tittade på honom med inget annat än svek. Han hade fått mig att tro att han var så mycket mer än vad han var och jag hade till och med börjat gilla honom. Han var den första jag faktiskt på riktigt kunde erkänna, trots mitt hat mot kärlek, att jag tyckte om. Det här visade dock bara på att man inte skulle ge sig in på kärlek, det fuckade ändå bara upp allt och fick en att må dåligt.

"Då kanske du hade fel eller så lärde du helt enkelt bara inte känna mig som den person jag är", sa han alldeles känslokallt. Med dystra steg gick jag mot min skrivbordsstol och slog mig ner vid skrivbordet. Mitt huvud begravde jag i mina händer och jag suckade djupt. Hur kunde en kille som hade fått en att känna sig så omtyckt ena dagen få en att känna raka motsatsen dagen därpå? Det var ett mysterium.

"Vad är det egentligen du är så jävla rädd för Felix? Varför kan du inte bara vara den vanliga du, den du var igår. Den personen jag föll pladask för?" frågade jag och tittade honom rätt i ögonen på håll.

"Jag är inte rädd för något Maja", svarade han.

"Varför håller du på såhär? Varför beter du dig som att du vore någon helt annan, någon du egentligen inte är?" frågade jag. "Minns du inte vad du sa igår? Att dina känslor för Amanda inte fanns kvar och att du tyckte om mig? Att jag var den enda i dina ögon? Att du tyckte om mig? Och att du sa precis innan vi skulle sova att du älskade mig?"

"Vet du vad, jag kanske är rädd ändå. Jag kanske är rädd för att bli sårad, rädd för att bli så psykiskt krossad ännu en gång, fast den här gången av dig." Han pustade ut och började långsamt resa på sig.

"Men jag skulle aldrig, verkligen aldrig göra något sådant mot dig", sa jag.

"Det sa hon också men hon bröt det löftet, det tyder bara på att du också kan göra det", sa han enkelt och gick förbi mig utan att ens ge mig en blick. Han försvann ut genom dörren och lämnade mig kvar ensam på mitt rum.

"Det var inte förrän han på riktigt lämnade som jag förstod hur mycket jag egentligen tyckte om honom och hur mycket jag hade önskat att han hade funnits kvar vid min sida. För efter den dagen så såg jag honom aldrig igen och precis som tidigare så kunde jag inte lita på kärlekens otroliga spel."

The end