Those three little words - f.s

Del 7

Majas perspektiv:

Mamma hade tvingat in mig till stan efter skolan för att köpa en present från henne till min pappa som skulle fylla femtio i helgen. Jag gjorde som hon sade och åkte in till stan, tittade i några butiker men hittade inte något som riktigt intresserade mig eller som jag kunde tänka mig att min pappa skulle vilja ha. Han hade väldigt speciell stil i allt men det kanske egentligen inte var så konstigt då han var konstnär med ett väldigt kreativt sinne. Jag visste ingen människa på denna jord som var så kreativ som honom. Mamma hade först sagt till mig att jag kunde köpa honom något till hans målande men det var inte lätt. Han var alldeles för kräsen i sin smak av sådant. Sedan så kunde jag även erkänna att jag inte var den personen som var sådär superkreativ av mig utan tyckte egentligen att det var ganska tråkigt att hålla på med form och färg. Bild var även mitt sämsta ämne i skolan.

"Mamma jag hittade inte ett piss till pappa som jag kunde köpa", sa jag irriterat i telefonen när jag sprang nerför rulltrappan på T-centralen. Min tunnelbana stod nere på perrongen när jag var i trappan så jag fick klämma mig förbi alla som var ivägen. Folk lärde sig verkligen aldrig att man skulle stå på den högra sidan för att folk skulle kunna passera på den vänstra. Istället stod dem lite huller om buller och morrade åt en när man ursäktade att få ta sig förbi.

"Hittade du inget som du kan ge från mig?" suckade hon lite smått irriterat. Mamma och pappa var ganska nyligen skilda och därför hade de inte så värst bra kontakt men ändå ville mamma ge honom en present bara för att hålla en god ton med den sidan av min släkt. Det var inte direkt så bra om det skulle vara något bråk mellan de två olika släkterna som jag tillhörde.

"Nej mamma, jag hittade ingenting så du får leta själv om du vill ge honom något", svarade jag och gick in genom dörren på tunnelbanan. Det var förvånansvärt lite människor inne på tunnelbanan så jag slog mig ner på en fönsterplats mittemot en person i min ålder. Jag lade egentligen inte så värst mycket märke till personen mer än att det var en kille, av vad jag kunde se.

"Men är du säker på att han inte vill ha någon ny oljefärg eller något?" frågade mamma.

"Pappa målar inte med oljefärger, eller inte lika mycket längre och det vet du! Nu måste jag snart lägga på för Lovisa ska ringa mig", svarade jag och tryckte min telefon lite hårdare mot örat. Tunnelbanan rörde på sig och vi var inne i en tunnel så det var mörkt utanför, alltså var det inte värt att ens titta ut genom rutan.

"Sover du hos Lovisa ikväll eller?" frågade mamma.

"Ja, jag sover hos Lovisa och sedan så åker jag till pappa någon gång under dagen i morgon", svarade jag och sneglade mot killen som satt mittemot mig. Han studerade mig intensivt med sina ögon och det var inte förrän då som jag insåg vem jag satt mittemot. Felix Sandman. Förmodligen så var han van vid att alla tjejer i samma ålder stannade upp och pratade med honom men ärligt, även fast jag gillade hans band så hade jag ingen aning om vad man skulle säga? Alla mina vänner hade sagt att det bara flöt på helt normalt men inte en chans att det gjorde det. Jag kunde inte ens hålla en konversation med min närmsta familj uppe, hur skulle det då gå att hålla en konversation med min "kändiscrush"?

"Okej men jag hör av mig om jag hittar någon present så kan du väl komma förbi mig och hämta den?" Mamma fortsatte att prata på och jag stängde nästa av allt hon sade till mig i telefonen. Det enda jag riktigt fokuserade på nu var att inte göra bort mig inför Felix som satt mittemot.

"Ja mamma, ringer dig sen puss!" Jag avslutade samtalet och tryckte ner min telefon i handväskan jag hade burit med mig till stan. Jag tittade ut genom fönstret på landskapet som vi åkte förbi samtidigt som jag försökte att göra upp en konversation i huvudet om vad jag skulle säga till Felix. För skulle jag inte säga något skulle jag sedan ångra mig i all framtid.

"Har vi träffats förut?" Jag hörde Felix stämma och jag tittade mot honom och sedan runtom oss. Det var ingen här, alltså hade han riktat frågan till mig.

"Vänta va?" frågade jag.

"Ja, alltså jag känner igen dig från någonstans men jag vet inte vart så jag undrar därför om vi typ träffats någon gång innan eller så?" Han tittade på mig med sina gröna fina ögon och jag kunde inte låta bli att le överdrivet mycket. Förmodligen såg jag ut som ett fån men det spelade ingen roll just för tillfället.

"Nej eller alltså jag vet inte", svarade jag med rynkad panna. Tankarna snurrade runt i mitt huvud. Skulle jag tala om för honom att jag avgudade hans band eller skulle jag bara låtsas som ingenting?

"Det känns verkligen som så, du är så lik en person som jag har träffat på innan", sa han och rynkade pannan lite skeptiskt.

"Ja, jag vet ju i alla fall vem du är men att du skulle veta vem jag är, är väl lite mindre troligt om du nu inte har tittat på bilden på Lovisas skrivbord. Jag är den där tjejen med knallrött hår som ser ut att vara i en kris och behöva lite hjälp med livet", skrattade jag fram samtidigt som jag trasslade in mina fingrar i mitt hår.

"Vänta vad sa du nu, jag hängde inte riktigt med?" frågade han.

"Ja du är ju Felix Sandman och du är nära vän med min bästa vän Lovisa och på hennes skrivbord så finns det en fotoram med ett antal bilder, en bild på dig och henne och en av de andra bilderna är på mig och henne för något år sedan." Jag ryckte enkelt på axlarna och reste sedan på mig då jag insåg att jag skulle vara tvungen att hoppa av på nästa station.

"Jaha, då kanske det är därifrån jag känner igen dig", sa han lite osäkert.

"Ja, det är det säkert!" sa jag enkelt och gick ut genom dörrarna.

_______

Kommentera gärna mer, är det något speciellt ni vill ska hända längre fram osv?