djävul till plastbror

Kapitel 6

Morgonen därpå vaknade jag av skrammel nerifrån köket. Minnena från kvällen innan rusade förbi mitt huvud. En suck lämnade mina läppar innan jag drog täcket av min kropp och reste mig upp från sängen. Jag grabbade tag i min morgonrock och tog på mig den. Mitt hår satte jag upp i en slarvig bulle innan jag sakta vandrade ner för trappan med tunga steg. När jag kom in i köket vände Aron sig om och tittade på mig.
"Godmorgon! Hur mår du?" sa Aron glatt och fortsatte sedan duka upp för frukosten.
"Bättre än igår i alla fall" muttrade jag och dunkade ner på en stol med en suck. Jag placerade mina armbågar på bordet och masserade mina fingrar vid mina tinningar. Huvudet värkte och jag var allmänt hängig trots att jag inte drack mycket alls igår.
"Freja" ropade Aron plötsligt och jag slängde upp blicken och såg ett alvedonpaket komma flygandes mot mig. Jag fångade alvedonpaketet i sista sekund. Jag tog ut en tablett och stoppade den i munnen. Sedan drack jag en klunk vatten som stod på bordet och svalde tabletten.
Aron kom fram till bordet med stekpannan i handen. Han stjälpte snitsigt upp en sista pannkaka på fatet där det redan låg en hög med pannkakor. När han hade gått tillbaka och lämnat stekpannan på spisen så slog han sig ner på stolen mittemot mig.
"Vi måste städa upp innan Tina och pappa kommer hem" sa Aron när vi hade tagit för oss av pannkakorna och frukten som stod på bordet.
"Jag tar det, du ska inte behöva städa undan något som jag ställde till med" sa jag och Aron skakade på huvudet.
"Jag vill hjälpa dig, och förresten hinner vi inte annars" sa Aron och blinkade mot mig.

Efter frukosten satte vi på musik i högtalaren så att det dunkade i hela huset medan vi plockade upp allt skräp, torkade undan all spilld sprit och plockade fram alla ömtåliga saker som jag och Adam hade plockat undan innan festen.
Efter lite mer än en timme av hårt arbete var vi klara. Vi slängde oss ner i soffan och pustade ut.
"Tack för hjälpen" sa jag till Aron och han log bara mot mig.

Mamma och Anders kom hem en halvtimme senare.
"Åhh! Hej, gumman" sa mamma glatt och kramade om mig i dörröppningen. Anders gav Aron en klapp på axeln utan att säga något.
Jag och Aron hjälpte mamma och Anders in med deras väskor. Vi satte oss allihopa i vardagsrummet.
"Så vad har ni gjort?" frågade mamma och jag kastade en blick på Aron för att försäkra mig om att han inte tänkte berätta för mamma och Anders om festen. Aron gav mig en lugnande blick innan han svarade på mammas fråga.
"Inte speciellt mycket, vi har varit på våra rum" sa Aron och ryckte på axlarna lite nonchalant.
"Vad har ni gjort då?" frågade jag och försökte låta intresserad.
"Inte så mycket vi heller, vi var dock inte på varsitt rum hela helgen" svarade Anders och skrattade lite löst.

"Förlåt, men jag har lite plugg att göra, så jag smiter upp och gör det" ursäktade jag mig och alla nickade, glada över att jag brydde mig om läxor.
Jag sprang upp till mitt rum och satte mig i sängen med alla so-papper i handen. Jag bredde ut papperna runt om mig i sängen och började tränga in all fakta i min, redan fullproppade, hjärna.

Efter några timmars pluggande och någon timmes lunchpaus och middagspaus så kände jag att jag hade koll på det mesta av historien då Gustav Vasa levde.
Jag log belåtet innan jag började plocka ihop papperna igen. Det knackade på min dörr och in klev Aron. Jag fortsatte samla ihop alla papper medan Aron kom gåendes mot mig.
"Tänker du gå till skolan imorgon?" frågade han osäkert och jag bet mig i läppen.
"Ja, annars framstår jag som feg och sårbar" sa jag och Aron suckade.
"Du måste inte till skolan om du inte vill träffa Adam. Säg att du är sjuk" föreslog han och jag skakade hastigt på huvudet.
"Adam kommer ju knappast försvinna så det är väl lika bra att möta honom så fort som möjligt. Jag är inte rädd för honom, jag är besviken på honom" sa jag lugnt och sansat medan jag gick med papperna till skolväskan som de hade legat i innan.
"Jag kan skjutsa dig till skolan imorgon. Om du vill förstås?!" sa Aron efter några tysta sekunder. Han lät nästan lite nervös i sitt tonläge. Jag vände upp min blick mot honom och nickade med ett leende på läpparna.
"Gärna" svarade jag glatt och jag såg hur Arons nervösa ansiktsuttryck lättade.
Vad var han nervös för?

•••
Fortsätt tipsa vänner om denna berättelse, rösta, kommentera och följa mig. Jag är sjukt tacksam till alla som läser min roman. Om ni kommenterar och röstar så lägger jag ut fler kapitel!
Puss & kram <3