djävul till plastbror

Kapitel 34

Timmarna gick snabbt. Det var endast några sekunder kvar innan ceremonin skulle starta. Släkt och vänner satt samlade på stolarna och längst fram stod prästen, jag, Aron och Anders. Alla väntade på att mamma skulle komma gåendes i mitten av gången.
Det kändes som evigheter innan musiken började spela och mamma kom gåendes med ett leende på läpparna. Hon var så vacker. Hennes bruna hår var bara en aning lockat. Hon hade en vit, tajt klänning och en vacker blombukett.

Under ceremonin var min blick fäst på mamma och Anders, men jag kände hur Arons blick brände på mig. Tillslut vände jag blicken mot honom. Hans ögon var nästintill tårfyllda och sorgen i hans ögon gick inte att undvika.
"Inte nu, Aron, inte nu" viskade jag tyst för mig själv och vände upp blicken mot himlen för att inte börja gråta jag också.
Detta var definitivt slutet för mig och Aron.

Jag hörde hur folk började jubla, ironiskt med tanke på vad jag tänkte på. Snabbt insåg jag att mamma och Anders stod med läpparna mot varandras. Jag log.

Alla hade ätit upp och dansen var i full gång. Jag satt tyst vid ett av borden. Mina tankar låg på Aron. Är det såhär det skulle sluta? Att vi varje dag skulle tvingas umgås med varandra, men inte få uttrycka de känslor vi vill?
Mina tankar avbröts av en skepnad framför mig. Aron. Han stod där framför mig med ett oskyldigt leende på läpparna. Han hade kostym på sig och hans hår hade ännu mer vax än vanligt.
"Får jag lov att dansa med min syster?" frågade Aron med en överdriven seriös ton. Jag log snett mot honom.
"Komigen, syskon kan dansa" sa Aron och tog tag i min hand när han såg att jag tvekade. Han drog upp mig från stolen som jag satt på och drog iväg mig till dansgolvet. Min hand vilade tryggt i hans grepp. Aron stannade och vände sig mot mig. Han släppte greppet om min hand och la istället händerna på min midja. Jag placerade försiktigt mina armar runt hans nacke.
Alla på dansgolvet dansade tryckare till den långsamma låten som spelades, men jag och Aron försökte att hålla oss på avstånd.
"Det är på riktigt, Aron" mumlade jag mot hans öra.
"Jag vet" svarade han.
"Vi kan inte göra något annat än att acceptera det" fortsatte jag.
"Mm, det är väl så" sa Aron med en suck. Jag stängde min ögon och la mitt huvud mot hans axel. Vi rörde oss i takt med musiken. Allt jag ville göra nu var att kyssa honom, men jag visste att jag verkligen inte kunde göra något sådant. Jag kände hur tårarna kröp upp och la sig vid mina ögonlock.

"Får jag ta över?" frågade en välkänd röst som fick mig att rycka till och slingra mig ur Arons grepp. Aron nickade bara lätt och log mot mig innan han gick iväg. Det var ingen ide att försöka dölja mina tårfyllda ögon, pappa hade redan sett.
Pappa tog tag i min ena hand och höjde upp den medan han la sin andra hand på min midja. Jag flyttade upp min lediga hand till hans axel. Han log mot mig. Det var tyst ett bra tag.

"Hur är det egentligen?" frågade pappa tillslut. Just i det ögonblicket brast det. Mina tårar började rinna ner för mina kinder. Pappa drog med mig ner till bryggan utan att säga ett enda ord.
Jag satte mig ner på en av stolarna på bryggan. Pappa tog tag i en annan stol och drog fram den så att den stod framför mig. Han satte sig ner på den och greppade tag om min hand. Hans tumme torkade bort mina tårar och tillslut var de allihopa borta.
Pappa log ett snett leende mot mig. Jag skakade lätt på huvudet och fnös åt mig själv. Jag kände mig så dum som ägnade mina tankar åt mig själv på mammas bröllop. Jag borde varit glad för hennes skull och inte gråtit för min.

"Vad är det som händer, hjärtat?" frågade pappa mjukt. Hans vänliga leende fick mig att bli lugn och trygg. Skulle jag berätta allting för honom? Skulle jag dra in honom i all min drama?
"Det är så komplicerat" svarade jag, även fast jag visste att det inte var komplicerat alls. Jag och Aron hade känslor för varandra, punkt slut. Men allt runt omkring oss den här sommaren hade varit komplicerat.
"Jag har all tid i världen" sa pappa mjukt. Jag log ett snett leende. Kanske var det bäst att berätta allt för pappa. Han var den enda som jag skulle våga berätta för, den enda som kanske kunde ge mig opartiska råd.

"Jag och mamma flyttade ihop med Aron och Anders. Jag och Aron stod inte ut med varandra alls. Vi bråkade och tjafsade. Aron var alltid på mina killkompisar, han körde iväg varenda en. Jag skaffade pojkvän men Aron sa att han inte var bra för mig. Det visade sig att Aron hade rätt och att jag bara blev utnyttjad. Aron tröstade mig och vi byggde upp en vänskap.
Vi kom hit till skärgården och började umgås med Arons kompisar. Jag och en av dem, Kevin, blev tillsammans efter några veckor. Men tre dagar senare körde Aron iväg honom också. Aron förklarade då att han.. att han hade känslor för mig och vi startade någonting som vi egentligen inte borde ha gjort. Vi började umgås på fel sätt, en hemlig kärleksrelation mellan två syskon. Efter en härlig tid med Aron kom mamma och Anders på oss. De blev rasande och det var då de skickade mig till dig i Tyskland. Vi visste inte att det de hade var så seriöst, men nu sitter de här på sitt bröllop och mamma är gravid. Jag och Aron har självklart gjort slut, men det är svårt att se honom varje dag och känna hur kroppen bara skriker efter en kyss eller en kram men man vet att man inte får göra något av det. Det är svårt att bita ihop och vara glad på låtsas inför mamma och Anders" berättade jag lågt. Gråten låg som en klump i halsen och min röst var svag. Pappa satt bara på stolen framför mig, med min hand i hans grepp. Han sa ingenting. Tillslut log han mot mig.
"Det är starkt att du vågar berätta detta. Jag kan förstå att det är tufft. Självklart vill man vara med den man älskar, men i vissa fall går det inte att få som man vill. Ibland är livet orättvist.. Jag önskar verkligen att det fanns ett sätt att lösa detta på, för jag hatar att se dig olycklig. Du, som har hela livet framför dig, ska inte behöva plågas av olycklig kärlek redan vid såhär tidig ålder. Mitt älskade hjärta" sa pappa. Han röst var medlidande och mjuk. Han brydde sig verkligen. Han drog upp mig på fötter och sedan in i hans stora, trygga famn.
Jag hade fått min pappa tillslut.

•••
Ännu en gång; förlåt. Det var länge sedan jag uppdaterade och förmodligen kommer det dröja länge innan jag uppdaterar med nästa kapitel.. Alltså den här veckan som kommer har jag fullt upp med skolan och privat. Jag sitter och pluggar hela dagarna.
Men på fredag får jag höstlov och då ska jag se till att skriva så mycket jag kan.

Tycker ni om berättelsen? Vad tycker ni om att Tina och Anders gifter sig?
Kommentera och rösta så blir jag glad!

Puss & kram <3