djävul till plastbror

Kapitel 30

Eftersom jag hade varit uppe hela natten så somnade jag efter att jag hade läst klart breven vid sju på morgonen.

Jag vaknade vid tolv. Det var helt tyst i huset. Jag klädde snabbt på mig och gick ut för att se om någon var hemma. I köket satt pappa med en kopp kaffe och läste en tidning.
"Godmorgon" sa jag och pappa log och nickade som svar.
"Var är de andra?" frågade jag och satte mig ner på en stol vid bordet, mittemot pappa.
"De är och handlar mat" svarade pappa. Han hade vikt ihop tidning och sörplade nu sitt kaffe medan han tittade på mig med en fundersam blick.

"Förlåt för det jag sa igår. Jag visste inte hur du hade haft det. Jag såg allt från mammas perspektiv" mumlade jag efter några tysta minuter. Pappa log lite lätt och ställde ner kaffekoppen på bordet.
"Det är lugnt, jag förstår dig absolut. Jag vet att jag inte har varit pappan som du har behövt, men jag vill vara det. Och därför kan vi väl försöka att hålla kontakten och finnas där för varandra nu i fortsättningen?" sa pappa. Han var lugn i sättet han pratade vilket gjorde mig trygg. Jag log svagt.
"Gärna" svarade jag och pappa gav mig ett leende tillbaka.

Den sista veckan hos pappa gick fort. Alldeles för fort. Såklart längtade jag hem till mamma, Anders och speciellt Aron, men jag ville fortsätta umgås med pappa och hans familj. De var så underbara.

Jag bar ut min stora resväska i hallen där pappa stod med bilnycklarna i handen. Han tog min resväska och gick ut för att lägga den i bilen. Ner för trappan kom Annie och Simon studsandes.
"Ska du åka nu?" frågade Annie och putade med underläppen. Jag nickade svagt och Annie kom fram mot mig. Hon gav mig en stor kram.
"Hejdå, Freja. Det var jättekul att du kom hit" viskade hon i mitt öra. Jag log.
"Hejdå, Annie. Det tycker jag också" viskade jag tillbaka.
Efter Annies kram så fick jag en kram av Simon.
"Det har varit jätteroligt att ha umgåtts med dig, jag hoppas att vi ses snart igen. Hejdå" sa Simon medan vi kramades.
"Detsamma. Jag hoppas verkligen att vi snart ses igen. Hejdå" svarade jag under våran kram.

Pappa kom in genom dörren igen och jag log mot honom. Han log tillbaka innan hans blick flyttades till Camilla som kom gåendes i hallen.
"Åhh vad vi kommer sakna dig" utbrast Camilla och omfamnade mig.
"Jag kommer sakna er också" svarade jag.
"Hejdå, gumman" sa Camilla när vi hade släppt från kramen. Hon log ett varmt leende mot mig och jag log tillbaka.
"Hejdå" svarade jag.

Pappa stannade bilen vid avlämningsplatsen vid flygplatsen. Vi gick ut ur bilen och pappa lyfte ut min resväska ur bakluckan. Vi stod länge och bara tittade på varandra. Jag såg hur det vattnades i hans ögon och då kunde jag inte hålla tårarna tillbaka längre.
"Älsklingen" viskade pappa skrovligt och omfamnade mig. Jag grävde ner mitt ansikte i hans bröstkorg och släppte ut mina tårar i hans mjuka, stickade tröja.
"Gråt inte, min dotter. Vi ses snart igen" viskade pappa medan han strök mig över ryggen.
"Gör vi det?" frågade jag och pappa nickade kraftigt.
"Ja, det lovar jag dig. Jag ska se till så att vi träffas ofta" sa pappa och jag log. Jag drog mig ur hans famn och torkade mina tårar.
"Tack för två underbara veckor" sa jag och pappa log mot mig.
"Det är jag som ska tacka" svarade han. Jag skrattade lite löst.

"Jag måste gå nu" mumlade jag svagt. Pappa nickade sakta och tveksamt.
"Hejdå, Freja" sa pappa lågt.
"Hejdå, pappa" svarade jag lika lågt. Han pussade mig lätt på pannan innan jag tog min resväska och gick in till flygplatsen.

Planet hade landat i Sverige och jag stod och väntade på min väska vid rullbandet. Min mobil plingade till och jag tog upp den ur fickan. Det var ett sms från mamma. "Jag står med bilen utanför ingången. Kommer du ut?<3" hade hon skrivit. "Jag ska hämta min väska på rullbandet, det tar nog ett tag. Kommer direkt sen<3" svarade jag. Jag log och la ner mobilen i fickan.

Plötsligt kände jag två händer placeras vid min midja.
"Saknat mig?" viskade en välkänd röst precis vid mitt öra. Aron.
Jag skrek till av glädje och vände mig hastigt om. Aron stod framför mig med ett stort leende på läpparna. Gud vad jag hade saknat den killen.
Jag slängde mina armar om hans hals och han lyfte upp mig så att jag satt på hans midja.
"Fy vad jag har saknat dig" viskade han innan han pressade sina mjuka läppar mot mina.
"Och jag har saknat dig" mumlade jag efter kyssen. Aron ställde försiktigt ner mig på marken.

Efter mycket om och men hade jag fått min resväska. Jag och Aron var påväg mot utgången, men han stoppade mig.
"Ehm.. Pappa och Tina vet inte att jag är här. Min moppe står på andra sidan så jag måste gå. Men vi ses hemma" förklarade Aron. Jag skrattade åt honom och han placerade ett oskyldigt leende på sina läppar.
"Jarå, vi ses hemma, badboy" svarade jag och kysste honom innan vi gick skilda vägar.

"Freja!" ropade mamma och kom springandes mot mig. Jag log och öppnade min famn. Vi möttes i en kram och jag andades in mammas härliga doft.
"Jag har saknat dig så mycket" viskade mamma.
"Jag har saknat dig också" viskade jag tillbaka.

•••
Ganska rörigt & segt kapitel, sorryyy.. Men jag kände att jag ville ha med dessa saker och orkade inte dra ut på det hela med massa onödiga händelser som ändå inte har betydelse..

Jag vill bara säga att det är så underbart kul med nya läsare som röstar & kommenterar på gamla kapitel!! Jag får ett leende varje gång jag går in på Wattpad och har 50-100 notiser!! Jag blir så glad!!!!!!

Rösta & kommentera även på detta kapitel så blir jag ännu gladare!!

Puss & kram <3