djävul till plastbror

Kapitel 31

Jag hade kommit hem, packat upp och ätit middag. Aron hade fortfarande inte kommit hem och jag började undra vart han höll hus.
Klockan var närmare åtta när jag bestämde mig för att ta en promenad till stranden.
Jag gick med lugna steg mot stranden. Min blick svepte över omgivningen runt om mig. Jag hade saknat lugnet i Skärgården, i Tyskland var det ganska stressigt och rörigt.

En hand på min axel bakifrån fick mig att rycka till. Jag vände mig om och möttes av Kevin.
"Freja! Vart har du varit? Vi har saknat dig" utbrast Kevin. Jag skrattade lite lätt och vi kramades innan jag svarade.
"Jag har varit i Tyskland, hos min pappa" svarade jag och gav honom ett leende.
"Jaha, vad roligt" sa Kevin lika glad som alltid.

"Vart är du påväg då?" frågade jag eftersom det förra samtalsämnet hade dött ut.
"Stranden, jag ska träffa grabbarna. Hänger du med?" berättade Kevin. Jag bet mig i läppen och funderade i några sekunder innan jag nickade.
"Gärna" svarade jag och log.
Det var skönt att det inte var så stel och jobbig stämning mellan oss med tanke på vad som hade hänt i början av sommaren.

Vi kom fram till stranden och till min stora förvåning satt Aron där och pratade med de andra killarna. När de fick syn på mig reste de sig upp och kom emot mig. Jag fick en kram av allihopa. Aron kom fram till mig med ett lurigt leende på läpparna och gav mig en lätt kram.
"Vart har du varit?" frågade jag Aron och han skrockade lite.
"Jag var hos Gustav, pallar fan inte med pappa och Tina" svarade Aron. Jag höjde på ögonbrynen och han gav mig en menande blick. Jag nickade sakta och bet mig i läppen.

"Vart har du varit de två senaste veckorna då, Freja?" frågade Joel när alla hade satt sig ner.
"Hos min pappa i Tyskland" svarade jag. Joel nickade.
"Så ni har inte träffat varandra på två veckor?" frågade Edvin, riktat mot mig och Aron.
Jag skakade på huvudet som svar.
"Varför åkte ni iväg ens?" sa Gustav. Hans blick fästes vid mig och eftersom jag inte visste vad jag skulle svara så flyttade jag min blick till Aron son ryckte på axlarna.
"Ingen aning, föräldrarna ville väl ha ensamtid" mumlade han med blicken fäst vid mig. Jag nickade sakta.
"Det går rykten om att de ska gifta sig, är det sant?" sa Joel.
"Ja, fyfan. Nu måste jag stå ut med Freja livet ut" utbrast Aron på skämt. Jag log och killarna skrattade.

Timmarna gick och jag glömde helt bort tiden. Min ringande mobil påminde mig. Jag drog upp mobilen ur fickan och såg att det var mamma som ringde. Jag ursäktade mig från killarna och gick iväg en bit ner på stranden.
"Freja, vart är du? Skulle du inte bara gå en promenad?" sa mamma oroligt.
"Jo, men jag träffade på Kevin och har varit med honom sedan dess. Förlåt att jag inte hörde av mig" mumlade jag som svar medan min blick sneglade upp mot killarna. De satt och pratade och skrattade. Det gjorde mig glad att se dem lyckliga.
"Jaha, okej. Men du kanske kan ta och komma hem nu, det börjar bli sent" mumlade mamma. Jag suckade för mig själv.
"Mm, jag kommer snart" svarade jag tillbaka.
"Har du hört något från Aron förresten?" frågade mamma efter några tysta sekunder. Jag bet mig i läppen för att inte berätta sanningen. Det tärde att ljuga för mamma.
"Nej, inte på två veckor. Det var ju några som splittrade oss och förbjöd oss att ha kontakt, som du vet" svarade jag. Jag ångrade direkt mitt kalla tonfall då jag insåg att mamma faktiskt hade särat på oss av en anledning. Det var inte hennes fel. Jag och Aron skulle ju inte vara tillsammans, men vi ville inte inse att mamma och Anders hade rätt.
"Vi ses hemma" mumlade mamma utan att svara på vad jag sa. Hon la snabbt på och jag suckade och la ner mobilen i fickan.

Jag skulle precis gå tillbaka när jag såg att Aron var påväg mot mig. Jag stannade där jag var och inväntade honom. Han hade ett mjukt leende på läpparna vilket fick mig att slappna av.
"Aron, vi måste prata" mumlade jag. Han nickade och stannade några centimeter framför mig.
"Jag vet, men vi kan inte göra det hemma. Vi kan ses vid affären imorgon så drar vi någonstans" sa Aron. Jag nickade och log svagt.
"Jag måste gå nu" mumlade jag. Aron omfamnade mig mjukt.

Jag kom hem och bytte om till mjukiskläder innan jag gick in till mammas och Anders hus. De satt i soffan och tittade på någon film.
"Får jag vara här med er?" frågade jag.
"Självklart" svarade mamma. Jag log och satte mig ner i fåtöljen.

Vi tittade på filmen och satt sedan och pratade länge. Klockan var runt midnatt när dörren slogs upp. Aron stormade in genom dörren och in i vardagsrummet.
"Jag sover hos Gustav några dagar" mumlade Aron tröttsamt. Hans nonchalanta tonfall fick Anders att grymta till.
"Sluta med den där attityden" sa Anders skarpt.
"Varför är du inte hemma? Jag har ju inte träffat dig på två veckor och du skiter totalt i mig?" utbrast jag. Självklart var det skådespeleri. Mamma och Anders fick inte veta att vi hade träffats. Det var lika bra att de trodde att vi bråkade.
"Har du glömt att vi inte får träffas? Tror du att jag inte har saknat dig under de här två veckorna?" utbrast Aron.
"Sluta tjafsa, sov du hos Gustav. Annars kan en av er flytta in här" sa Anders strängt.
"Asså jag pallar er inte, ses" muttrade Aron innan han försvann ut ur rummet. Jag suckade och tittade ner i golvet.
"Förlåt, Freja, men vi har inget val. Ni kan inte fortsätta vara tillsammans om jag och Anders gifter oss" mumlade mamma. Jag flyttade upp blicken mot henne och Anders. Hon hade tårar i ögonen.
"Jag vet, jag visste att det var fel redan från början. Men vad skulle vi göra? Vi var kära" sa jag lågt. Mamma svarade inte.
Jag reste mig upp.
"Jag går och lägger mig" mumlade jag och gick ut från huset jag också.

•••
Jag blir såååååå glad & peppad av era kommenterar!!!! Så fortsätt kommentera & rösta!!!!

Asså jag vill so bad ha killkompisar som Freja har.. Vill so bad ha en pojkvän också.. :(

Jaja. Mår ni bra? Gillar ni berättelsen?
Puss & kram <3