djävul till plastbror

Kapitel 18

Efter en mycket långdragen lagning av vår frukost satt vi tillslut vid bordet. Allt var framdukat. Pannkakorna, jordgubbar, glass, nutella, melon, vindruvor, allt möjligt.
"Så vad vill prinsessan min göra idag?" frågade Aron medan han koncentrerat plockade ihop sin frukost. Några sekunder efter vände han upp huvudet mot mig och mötte min blick. Jag skrattade lite löst.
"Nå?" sa han och jag ryckte på axlarna.
"Du får bestämma något" svarade jag. Jag stoppade in en jordgubbe i munnen. Arons blick blev lurig och jag såg på honom att han skulle göra något dumt.
"Jag vet vad vi kan göra, men då måste du lova att inte säga till någon" förklarade Aron. Jag log och nickade.
"Pappa kommer döda mig" mumlade Aron diskret och flinade roat.
"Lovar du?" frågade han sedan med en allvarlig ton.
"Jag lovar" svarade jag och Aron lutade sig bakåt i stolen och prydde sitt ansikte med ett nöjt ansiktsuttryck.

Efter frukosten gick vi tillbaka till vår stuga och bytte om. Aron hade sagt åt mig att ta med badkläder så jag satte på mig min rosa triangl-bikini under mina kläder. Sedan tog jag på mig ett par korta jeansshorts och ett blommigt linne. Eftersom det var strålande sol och klarblå himmel tog jag även på mig mina solglasögon. I min handväska packade jag ner handduk, underkläder, mobil och plånbok.
"Klar" ropade jag till Aron samtidigt som jag trippade ut i hallen och tog på mig skorna.
"Kommer snart" ropade Aron tillbaka från sitt rum. Under tiden som jag väntade på Aron hämtade jag en tofs i badrummet och satte upp mitt hår i en slarvig bulle.
Några minuter senare kom Aron ner för trappan. Han hade sina rosa badbyxor och en vit t-shirt på sig. Runt hans nacke hängde en handduk och på läpparna hade han ett stort leende.
"Let's go" sa han och drog på sig ett par flip-flops.

Vi började gå och Aron ledde vägen. Det tog inte långt tid förens vi var framme vid hamnen. Jag trodde att vi bara skulle förbi, men Aron vek av och gick ut på en av båtbryggorna. Jag tittade mig omkring och överallt låg stora, dyra motorbåtar. Vad gjorde vi här?
Plötsligt stannade han vid en av båtarna. Det var en båt bland de allra största. Båten var parkerad med den bakre delen in mot kajen. Längst bak på båten, där man gick på, var det som en liten altan med en soffa med dynor och kuddar på. Sedan var det glasdörrar in till insidan. Det var tonat glas så man såg inte in.
Jag vände mig med höjda ögonbryn mot Aron som log belåtet.
"Är det eran? Hur rika är ni? En sådan här båt kostar väl typ tio miljoner?" sa jag förvånat.
"Tolv faktiskt, men det är inte vår. Såhär, min pappas bror dog för tre år sedan, bara några veckor efter branden. Han blev 53 år. Han hade ingen familj, dock hade han kämpat och sparat in pengar i hela sitt liv för att kunna köpa den här båten. Han fick tillslut tillräckligt med pengar och han hann ha båten i två år innan han fick en stroke och dog. Pappa fick båten i arv fast att han inte är ett dugg intresserad eller kunnig när det gäller båtar. Men pappa vill ändå inte sälja båten eftersom det är det enda som han har kvar av sin bror. Båten var min morbrors liv, han gjorde inget annat, hade inget annat. Men nu får båten bara stå här, orörd" berättade Aron. Hans röst var låg och ledsam. Jag tog tag i hans hand och han vände blicken mot mig. Jag log mjukt och han besvarade mitt leende med en puss på min kind.

Vi gick på båten och Aron låste upp låset på glasdörrarna. Han öppnade dem sakta och lät mig gå in före honom. Innanför glasdörrarna fanns en soffgrupp, ett matbord, ett litet kök, en toa och en garderob. Det fanns en liten trappa neråt och en uppåt precis bredvid. Jag vände bak blicken mot Aron som en fråga på vart vi skulle gå. Aron nickade mot trappan neråt och jag gick ner med Aron tätt bakom mig. Våningen längst ner var bara ett rum som var fyllt av madrasser, kuddar och filtar. Jag antog att det var sovhytten.
Vi gick upp igen och fortsatte sedan trappan uppåt. Längst upp på båten var det som ytterligare en liten altan. Den främre delen av altanen var styrpanelen och vid den bakre delen stod ytterligare ett matbord.
"Så vill du ha en dag ute på havet?" frågade Aron som stod precis bakom mig. Jag log och nickade ivrigt. Aron studsade nerför trappan för att lossa tamparna från bryggan. Strax efter var han tillbaka längst upp på båten med mig. Han tog min hand och drog med mig till den tvåsitsiga stolen framför styrpanelen. Vi satte oss ner och han satte i nyckeln och vred om. Motorn startade. Aron drog i spakar samtidigt som han styrde med ratten och vi gled sakta, men säkert, ut från kajen. Aron var skicklig, han hade definitivt gjort det förut.
"Så hur många gånger har du lånat den här båten?" frågade jag när vi hade kommit ut från hamnen helt och Aron inte var lika fokuserad och koncentrerad längre.
"Ehm, ja.. ett par gånger" mumlade Aron med ett oskyldigt leende placerat på hans läppar. Jag skrattade åt honom och himlade med ögonen.
"Vet Anders om det?" frågade jag.
"Nej, om han får veta det så kommer jag få utegångsförbud resten av livet" skrattade Aron fram och även jag började skratta.

Efter cirka tio minuter stannade Aron motorn. Vi var mitt ute i skärgårdens vatten. En liten, liten ö låg en bit framför oss. Jag antog att det var för att det behövde vara någorlunda grunt där vi la i ankare. Aron hoppade ner för trappan och hissade ner ett ankare på vardera sidor om båten. Eftersom jag inte visste hur man gjorde så stod jag en bit bort och kollade på. När Aron var klar så gick han till bakre delen av båten och satte sig på en av plattorna med dynor. Jag gick efter honom och satte mig ner precis bredvid honom. Han log mot mig och kysste mig mjukt. Ett leende spred sig på mina läppar. Efter kyssen drog Aron in mig i hans famn och höll om mig.

"Tycker du att jag borde ge min pappa en andra chans?" frågade jag lågt efter några tysta minuter. Ända sedan pappa ringde hade jag funderat över om det var dags att ge honom en andra chans. Han förklarade ju ändå varför han flyttade. Jag önskade dock att han hade hört av sig tidigare, inte efter 14 år.
"Jag vet inte, Freja. Det beror på vad du känner. Är du redo att förlåta honom? Vill du förlåta honom?" svarade Aron mjukt. Hans tumme smekte min handrygg då han höll min hand.
"Jag vet inte heller. Men han försöker ju inte ens, han har varken ringt eller smsat sedan han ringde innan sommarlovet. Han hade säkert bara dåligt samvete, men nu bryr han sig inte längre" mumlade jag. Aron skakade på huvudet.
"Du gjorde det väl rätt tydligt att du inte ville ha hans förlåtelse? Att du inte ville att han skulle kontakta dig igen?" sa Aron. Jag suckade.
"Jag vet inte om jag är redo" mumlade jag. Aron lossade sakta sitt grepp om mig lite löst och vände ansikte mot mig. Hans blick sökte sig efter min och när han tillslut fick ögonkontakt med mig log han.
"Du behöver inte vara redo. Just nu behöver du inte göra någonting" sa Aron mjukt innan han böjde sig fram och gav mig en lätt kyss. Jag log efter kyssen och nickade långsamt.

•••
Borde Freja förlåta sin pappa?

Komigen nu, inga kommentarer på förra kapitlet??? Tycker ni inte att berättelsen är lika bra längre? Kommentera så jag vet!! Rösta gärna också så blir jag glad!
Puss & kram <3