djävul till plastbror

Kapitel 27

Mamma hade lämnat mitt rum och gått ut igen. Jag öppnade sakta min dörr och kollade ut. Jag smög ut från mitt rum. Mina steg styrde mot Arons rum. Jag knackade löst på dörren och gick in. Aron stod vid sin garderob. Han höll på att packa sin väska, men när jag kom in genom dörren så slutade han tvärt. Han tittade länge på mig och jag log svagt med tårarna i ögonen. Tillslut rusade Aron mot mig och omfamnade mig. Hans trygga armar höll om mig hårt. Jag mådde som bäst i hans armar. Vi sa ingenting. Vi bara kramades, i flera minuter.

"Förlåt för att det blev såhär" viskade Aron svagt i mitt öra. Hans röst var sprucken.
"Det är inte ditt fel. Det kommer lösa sig, allt löser sig" viskade jag tillbaka, lika svagt och sprucket som honom.
"Jag kommer sakna dig så otroligt mycket" mumlade Aron. Vi hade släppt från kramen och stod nu några centimeter ifrån varandra.
"Och jag kommer sakna dig sjukt mycket" svarade jag.
"Hejdå, Aron" viskade jag så lågt så att det knappt hördes.
Jag ville inte säga det. Jag ville inte säga hejdå som att det vi hade var över. Men det var över. Mamma och Anders skulle gifta sig, vi skulle få ett syskon. Vi kunde inte fortsätta med vårt förhållande, vi var syskon nu.
"Hejdå, Freja" viskade Aron tillbaka med lika låg röst som mig. Hans läppar närmade sig mina och strax efter var våra läppar tryckta mot varandra.

Mamma stannade bilen vid Arlanda. En djup suck lämnade mina läppar innan jag öppnade bildörren och gick ut. Mamma hjälpte mig ut med den stora resväskan från bakluckan. Hon ställde sig mittemot mig och tittade på mig länge utan att säga något. Ett snett leende låg på hennes läppar. Mina ögon var vattniga och jag försökte med allt jag hade att inte börja gråta.
"Peter vet inte den riktiga anledningen till varför du hälsar på honom. Du behöver inte berätta det om du inte vill. Säg bara att jag tyckte att det var dags för er att få upp kontakten" mumlade mamma. Jag nickade och torkade snabbt bort en liten tår som hade runnit ner för min kind.
"Det kommer bli bra. Ni kommer ha det jätteroligt. Sedan när du kommer hem så ska du och jag planera bröllopet" sa mamma och även hennes ögon vattnades.
"Hejdå, min älskling" viskade hon mjukt och gav mig en kram.
"Hejdå, mamma" viskade jag tillbaka.

Planet hade landat i Tyskland och jag hade hämtat min resväska. Nervositeten steg i kroppen ju närmare jag kom utgången. Pappa skulle möta mig utanför flygplatsen och vi skulle åka hem till honom och hans nya familj. Jag stannade precis innan jag gick ut från flygplatsen. Jag drog ett djupt andetag innan jag suckade och gick ut genom dörrarna. Det var mycket folk utanför och jag hade ingen aning om hur pappa såg ut. Dock stod det en massa taxichaufförer med skyltar där det stod namn. Jag antog att pappa också hade en sådan skylt så jag började leta efter mitt namn. Tillslut hittade jag en skylt där det stod Freja Dahlström. Jag lyfte upp blicken mot mannen som höll i skylten. Pappa.
Han var ganska lång och vältränad. Hans bruna, krulliga hår gjorde att han såg söt och snäll ut. Senast jag såg pappa var för tretton år sedan, då var jag fyra år så jag hade inga starka minnen kvar av honom. Ärligt talat hade jag knappt några minnen alls kvar av honom.

Jag började sakta gå fram mot honom och när han fick syn på mig brast han ut i ett stort leende. Jag log tillbaka och vi möttes i en kram.
"Min dotter" viskade pappa under kramen. Jag svarade inte. Jag visste inte om jag var beredd att kalla honom pappa än.
"Det är så sjukt att jag äntligen får träffa dig. Hur gick resan?" frågade pappa mjukt.
"Den gick bra" svarade jag artigt.
"Hur mår du då?" frågade pappa.
"Bra, själv?" svarade jag glatt.
Jag hade byggt upp en fasad. Egentligen mådde jag inte bra och egentligen var jag inte glad, men det var så mycket enklare att fejka än att hantera sanningen. Och dessutom gjorde det pappa gladare.
"Jag mår jättebra, jag får ju träffa min dotter" svarade pappa. Jag log.
"Jag tänkte att vi kunde ta en fika, bara vi två, innan vi åker hem och träffar min... de andra" förklarade pappa. Jag hörde att han hade tänkt säga något annat än de andra. Han var påväg att säga min familj, men ångrade sig i sista sekund. Även fast jag visste att han hade en ny familj, att jag och mamma inte längre var hans enda familj, så var det svårt att höra det. Det var svårt att veta att man var utbytt.
Jag nickade bara och log så gott jag kunde som svar.

En kvart senare var vi vid ett café. Pappa beställde varsin chokladmuffins till oss, te till mig och kaffe till honom. Han beställde på tyska och jag förstod inte ett dugg. Jag stod bredvid i tystnad och försökte uppfatta vad de sa.
Tillslut satt vi mittemot varandra vid ett litet bord.
"Det är så mycket jag vill veta om dig" sa pappa och skrattade.
"Fråga på bara" sa jag och skrattade jag också.
"Hur är det med Tina?" frågade han medan hans leende tonade ut en aning.
"Det är bra, hon är förlovad med Anders" sa jag och bet mig i läppen. Pappa nickade sakta.
"Hur känner du för det då?" frågade han. Jag tittade ner i bordet och log lite lätt.
"Mamma och Anders gillar verkligen varandra och jag och Anders son har klickat bra nu på sistone, så det blir väl bra" berättade jag. Pappa nickade.
Inom mig kände jag klumpen i magen. Jag var inte alls glad att mamma och Anders skulle gifta sig. Det hindrade mig och Aron från att vara tillsammans. Men jag hade ingen lust att dra upp hela berättelsen för pappa.
"Hur går det i skolan då? Vilken linje går du?" fortsatte pappa att fråga.
"Helt okej. Jag pluggar ekonomi" svarade jag och log.
"Ekonom som din mamma" sa pappa och det drog lite lätt i mungipan på honom. Jag log.

"Nu får du berätta om din familj" sa jag efter några minuter av tystnad. Det tog i hjärtat av att säga så till sin egen pappa.
"De är underbara, du kommer älska dem. Min fru, Camilla, och mina två barn, Annie och Simon, har längtat efter att få träffa dig" sa pappa med ett leende placerat på hans läppar. Jag log eftersom jag inte riktigt visste vad jag skulle svara.

Efter några timmar så begav vi oss hem mot pappas hus. Vi hade haft det riktigt mysigt och jag hade redan fått en helt annan uppfattning om hur han var. Jag hade fått lära känna min pappa på riktigt och han visade sig vara väldigt snäll, rolig och lugn. Jag ångrade att jag inte hade tagit kontakt med honom tidigare.

•••
Vad tycker ni om att Aron och Freja splittrades? Var det rätt av Anders och Tina att skicka Freja till sin pappa i Tyskland? Hur verkar Frejas pappa vara?
Kommentera svar för fler kapitel!!!!
Snälla kommentera och rösta på romanen. Jag älskar att läsa era underbara kommentarer!
Puss & kram <3