djävul till plastbror

Kapitel 11

Anders svängde in på en parkeringen till en tomt. Det var havstomt, ganska öde dock. Det fanns två små, röda hus på gården. Det var vackra blommor runt hela gräsmattan som var snyggt klippt. Mitt på gräsmattan stod ett stort bord med många stolar. Vid ett träd lite avskilt hängde en stor gunga.
Vi klev ur bilen allihopa. Aron tog mig i handen och drog med mig ner mot havet. Vi kom fram till en brygga vid en bergskant som gränsade mot havet. Bryggan var nybyggd och ovanpå den stod en soffgrupp med bord. I vattnet tätt intill bryggan låg en flotte med en bastu på. Det var underbart.
Min mun var öppen och mina ögon bara stirrade. Aron skrattade lite löst och jag kom tillbaka till verkligheten.
"Är ni seriösa? Det är underbart" sa jag och blickade ut över utsikten. Hav, öar, ännu mer hav och ännu mer öar.
"Fullt seriösa" svarade Aron innan han började gå upp mot huset igen. Jag följde efter honom. När vi kom upp till huset mötte vi mamma och Anders. De hade sina väskor i händerna.
"Vi tänkte att ni kan bo i det lilla huset, vi har burit in era väskor dit. Det finns två sovrum, ett badrum och ett vardagsrum. I det stora huset bor jag och Tina, där finns ett sovrum, ett gästrum, kök, badrum och vardagsrum" föreslog Anders. Jag slängde en blick mot Aron som nickade leendes mot Anders och mamma. Jag nickade också och strax efter det var mamma och Anders försvunna.
Aron började gå mot vårt hus utan att säga något. Jag följde tyst efter och väntade på att han skulle starta en konversation.

"Så vad brukar du göra här?" frågade jag när vi var inne i huset, då Aron själv inte verkade vara villig att starta en konversation.
"Jag har ett kompisgäng här som jag brukar hänga med. Jag ska träffa dem lite senare, du får hänga på om du vill" mumlade Aron som verkade vara djupt koncentrerad i något helt annat.
"Jättegärna" svarade jag tillbaka.
"Vi kan väl packa upp och äta lite middag innan vi drar?!" frågade Aron och vände sig plötsligt hastigt om.
"Yes" svarade jag och log innan vi gick in till varsitt rum. Mitt rum var litet och mysigt. Det var vitmålat trä på väggar, golv och tak och ljusblåa tyger som sänglakan och gardiner.
Jag log och började packa upp mina grejer.

"Det är middag nu" ropade mamma från dörröppningen till min och Arons stuga. Jag hade precis hunnit packa upp all min packning så jag trippade till mamma och bemöttes av ett leende. Aron kom ut till dörren precis efter mig och vi alla tre gick tillsammans ut till matbordet utomhus som stod uppdukat. Vi satte oss ner vid bordet där Anders redan satt.
"Varsågoda" sa mamma och vi tog för oss av det grillade köttet och den kokta potatisen.
"Jag och Freja drar och träffar några polare efter middagen" mumlade Aron och tittade upp på Anders som genast fick ett mer spänt ansiktsuttryck. Han tuggade sakta ur maten och det uppstod en stel tystnad.
"Några polare?" upprepade Anders undrande med blicken spänd i Aron. Aron suckade och himlade med ögonen.
"Ja, och nej, du vet att det inte var meningen. Förresten är det inte ens dem" sa Aron tröttsamt.
"Inte meningen? Är det vad du kallar det? Du visste mycket väl vad som skulle hända och du hade chansen att stoppa det" utbrast Anders och slog handen i bordet.
"Lägg inte över allt på mig. Du vet inte vad som hände innan. Det var inte jag som kom upp med idén och det var inte jag som utförde det" protesterade Aron irriterat.
Min blick följde intensivt Arons och Anders hetsiga konversation.
"Jag vet att du var med på det, du var där. Jag vet att händelsen fick oss och de andra familjerna att skämmas, hela sommaren" sa Anders skarpt.
"Du ska inte umgås med de längre" fortsatte Anders lågt.
"Jag sa ju att det inte var de. Du vet att jag inte var mig själv den sommaren, jag umgicks med fel personer. De vi ska träffa nu är de som jag var med förra sommaren" sa Aron sammanbitet.
"Det hoppas jag. Inga fler skandaler behövs från den här familjen" sa Anders menande. Aron fnös. Han skakade lätt på huvudet och flinade en aning.
"Det enda du tänker på är ryktet om dig. Du bryr dig inte om vilka jag umgås med eller vad jag gör, du bryr dig bara om vad andra säger om dig" sa Aron lågt och skarpt. Han hade lutat sig fram över bordet och hans röst var så låg att den liknade en viskning.
Anders svarade inte. Han tittade bara på Aron med en blick som visade ilska.
"Freja, vi drar nu" mumlade Aron och reste sig upp. Jag reste mig osäkert upp och följde efter Aron. Han gick i rask takt bort från tomten utan att säga ett ord.
Vi gick långt innan någon sa någonting.
"Vad var det där om?" frågade jag försiktigt. Jag var sjukt nyfiken och ville verkligen veta, men jag ville ändå inte verka desperat.
"Inget speciellt" mumlade Aron utan att vända blicken mot mig.
Jag sa inget mer. Det var tydligt att han inte ville prata om det och jag accepterade det.

Efter tio minuter av tyst promenad skymtade jag ett gäng killar vid en bänk bredvid en liten mataffär. Aron slängde en blick bak på mig som var någon meter bakom honom. Han väntade in mig och log vänligt mot mig. Vi började gå mot killarna. Det var fyra killar som satt vid bordet. Två av dem var blonda, en brunett och en med svart hår. De alla var snygga. När vi var några meter framför dem fick de syn på oss.
"Aron" ropade de glatt i munnen på varandra. De reste sig upp och alla gav Aron varsin brohug. Deras blickar gled över till mig och alla granskade mig noga från topp till tå.
"Grabbar, här är Freja, min plastsyster. Freja, här är Kevin, Edvin, Joel och Gustav" förklarade Aron medan han pekade på alla då han sa deras namn. Jag log mot killarna som log tillbaka.
"Hur länge stannar ni här då?" frågade killen med svart hår, Gustav. Min blick gled upp mot Aron som ryckte på axlarna.
"Förmodligen hela sommaren" svarade Aron sedan. Killarna nickade.
"Vad ska vi hitta på nu då?" frågade Edvin, en av de blonda killarna. Alla vände sina blickar mot mig och jag kände hur mina kinder hettade till.
"Jag vet inte vad man kan göra här" utbrast jag med ett oskyldigt skratt. Killarna skrattade de också och min rodnad tonade sakta bort.
"Vi kan väl dra ner till stranden?" föreslog Kevin, han med brunt hår.
Alla log och nickade. Vi började promenera mot stranden medan vi pratade och skrattade för fullt. De var riktigt härliga.

•••
Vad tror ni Aron gjorde den där sommaren? Kommentera gärna vad ni tror!! Jag skulle sjukt gärna vilja höra era åsikter om varje kapitel så snällaaaa kommentera vad ni tycker!! Om ni gillade detta kapitel kan ni väl även rösta på kapitlet!!
Puss & kram <3