djävul till plastbror

Kapitel 38

Två veckor passerade.
Jag och Aron pratade inte mer än nödvändigt med varandra efter vad som hände under tisdagsnatten. Jag höll mig på avstånd från honom på grund av vad han hade sagt. Freja, jag älskar dig. Bara tanken fick mig att le och det pirrade till i magen. Samtidigt kändes det jobbigt. Han älskade mig och jag älskade honom, men vi fick inte vara tillsammans. Vi fick inte älska varandra.

Det Aron och Iza hade var tydligen bara en engångsgrej eftersom ingen av dem har pratat om det något mer. Det fick mig att pusta ut. Han var min Aron, men ändå så långt ifrån att vara min.

Det var lördag. Jag och Aron var påväg till flygplatsen för att möta upp mamma och Anders som skulle komma hem från deras bröllopsresa.
När vi kom fram till gaten där de skulle stiga av så såg vi folkmassan. Vissa stod och pratade med flygplatsens personal. Vissa stod och kramades. Vissa grät.
Vad hade hänt?

Jag och Aron skyndade oss fram till en medelålders kvinna som arbetade som personal.
"Vad är det som händer?" frågade Aron.
"Är någon anhörig till er på planet från Krabi i Thailand?" frågade kvinnan. Jag och Aron nickade, men kvinnan väntade fortfarande på svar.
"Våra föräldrar" svarade jag, när jag upptäckte att hon inte nöjde sig med våra nickningar.
"Har ni någon annan vuxen med er hit?" frågade kvinnan och tittade sig osäkert över axeln mot en annan kollega.
Jag skakade på huvudet.
"Berätta bara vad som har hänt" muttrade Aron. Han tappade snart tålamodet.
"Flyget har kraschat. Än så länge har ingen ombord hittats vid liv" förklarade kvinnan med en nedstämd ton.

Jag tappade all luft inom mig och började hopplöst skaka på huvudet. Mina ben vek sig och snart låg jag på det kalla golvet.
"Nej, nej, nej, nej. Du ljuger" skrek jag med blandad ilska och sorg. Mina tårar sprutade.
Jag kände ett stadigt grepp som drog upp mig på fötter. Aron. Hans armar omfamnade mig kraftigt. Jag grät i hans famn. Han grät mot min axel medan han viskade saker i mitt öra, men jag kunde inte höra vad han sa. Allt jag hörde var mummel och tjut. Jag mådde illa och kände mig yr. Huvudet snurrade och benen vek sig gång på gång. Men varje gång var Aron där och höll mig hårt mot sin varma kropp.

Flera timmar stod vi på samma punkt. Vi förstod ingenting. Vad hade nyss hänt?
Tillslut bröt vi oss ur kramen. Våra rödsprängda ögon fastnade vid varandras. Hans ögon var tårfyllda. Fyllda med sorg, rädsla och förvirring. Jag förstod att mina ögon visade detsamma, för det var exakt så jag kände.

En manlig personal harklade sig plötsligt i en mikrofon, vilket fick allas uppmärksamhet.
"Vi kan tyvärr meddela att ingen klarade sig levande från planet. Vi är hemskt ledsna och beklagar sorgen till alla som har förlorat någon" berättade han. Hans blick vandrade från person till person. I princip alla som befann sig i folkmassan brast ut i tårar.
Jag vände tillbaka min blick till Aron.
"Vad ska vi göra nu? Hur ska vi klara oss utan våra föräldrar?" viskade jag skärt. Min röst var svag. Jag hade inte pratat på flera timmar.
"Jag vet inte, jag har ingen jävla aning" svarade Aron, med minst lika svag röst.

Mannen som nyss hade talat kom fram till mig och Aron. Vi vände oss mot honom.
"Vi har kontaktat socialen som i sin tur får sköta allt med kontaktpersoner och placering. De står utanför flygplatsen och väntar. Gå ut när ni känner er redo, känn ingen press" sa mannen lågt. Han hade en medlidande ton i rösten.
Jag och Aron nickade sakta.

Efter några minuter bestämde vi oss för att gå ut till socialen. Det var ingen större ide att stå kvar vid gaten och vänta på mamma och Anders som aldrig skulle komma.

Utanför flygplatsen stod massor av journalister. De hade sina kameror och mikrofoner i högsta hugg. Redo att trycka ut information av de tomma, helt förstörda människorna som nyss hade fått veta att någon av deras anhöriga hade avlidit. Hemskt.
Som tur var, skyndade det sig fram två kvinnor till oss.
"Är ni Aron och Freja?" frågade de snabbt. Vi nickade.
"Jag heter Sandra och det här är Eva, vi kommer från socialen" berättade den ena kvinnan, Sandra. Vi nickade återigen.
"Kom här, vi åker innan journalisterna hinner sätta sina tänder i er" fortsatte Sandra. Hon nickade mot en röd bil en bit bort och började gå tillsammans med Eva. Jag och Aron följde efter.

När vi kom fram till socialens kontor så satte vi oss alla fyra direkt i ett arbetsrum.
"Så, som jag har förstått det så var era föräldrar tillsammans?" började Sandra. Eva antecknade. Hon verkade vara som någon assistent.
"Ja" svarade Aron. Hans röst var spänd, men man kunde tydligt höra att han var nära till tårar.
"Men Aron, du är arton, eller hur?" fortsatte Sandra. Nu med blicken riktad mot Aron.
"Ja, snart nitton" mumlade Aron.
"Då är du alltså myndig och behöver inte längre någon förmyndare. Det enda som behövs är boende" sa Sandra medan hon bläddrade bland sina papper. Aron nickade. Jag vände blicken mot honom. Han bet sig tveksamt i läppen.
"Du däremot, Freja, du är sjutton och behöver därför en förmyndare. I ditt fall finns din pappa Peter Dahlström med i bilden. Vi har kontaktat honom och du ska få prata med honom för att komma på en lösning" fortsatte Sandra. Hon hade flyttat blicken till mig. Jag nickade stumt.
"Behöver du låna telefon?" frågade Sandra. Jag skakade på huvudet.
"Kom så kan jag visa dig ett rum där du kan sitta" sa Eva. Hon reste sig upp och gick mot dörren. Jag gav Aron en blick innan jag lämnade rummet tillsammans med Eva.
Hon ledde mig in i ett annat arbetsrum och lämnade mig ensam. Jag slog med darrande fingrar in min kod och ringde upp pappa.
Medan tonerna hördes hann tusen saker rusa förbi mitt huvud.

"Freja?"
Pappas röst ekade i mina tankar. Jag kom tillbaka till verkligheten.
"Hur mår du? Är du okej?" frågade pappa. Han lät stressad och orolig. Jag förstod honom. Han hade nyss fått veta att hans exfru hade dött och att han behöver ta över vårdnaden av sin dotter. Men han kunde inte göra något annat än att vänta på ett plan. Han var nere i Tyskland och jag var uppe i Sverige. Såklart var han stressad och orolig.
"Jag vet inte" mumlade jag fram med en halvt fungerande röst.
"Jag förstår. Jag är också helt chockad. Just nu sitter jag på flygplatsen och väntar på ett plan till Sverige. Jag kommer till dig så fort jag kan" berättade pappa. Jag nickade sakta, men kom på att han inte kunde se det genom mobilen.
"Okej" svarade jag lågt.
"Var är du nu?" frågade pappa.
"Socialen" svarade jag kort.
"Aron också?" fortsatte pappa.
"Mm" mumlade jag till svar.
Min blick var fäst ut mot fönstret. Löven på träden utanför fönstret vajade av vindens pustar. Mammas ansikte tonades fram bland löven. Hennes vackra ansikte som präglades av ett stort leende.

"Freja? Hör du mig?"
Ännu en gång väcktes jag till verkligheten av pappas röst.
"Ja" svarade jag.
"Mitt plan går alldeles strax, men jag ringer dig så fort jag kommer till Sverige" sa pappa tveksamt.
"Okej, hejdå" sa jag svagt.
Att han vågade flyga efter vad som hade hänt.

•••
Ojojoj.. Vad hände här?
Vet inte riktigt om jag blev nöjd med detta, men hittade ingen vidare bra lösning. Vi får se vad detta leder till. Cirka två kapitel kvar av denna berättelse.
Vad tycker ni? Hur tror ni berättelsen kommer sluta? Är den bra?

Har ni förresten några idéer till en ny berättelse? Jag har lite idebrist just nu med tanke på allt annat som trängs i mina tankar.. Så om ni har några idéer så skulle jag gärna vilja höra dem! Kommentera här eller skicka ett meddelande till mig!!!

Asså guuuud vad många röster och kommentarer jag får på varje kapitel!! Jag är så sjukt tacksam för att ni är så engagerade i det jag gör! Tusen tack till alla mina läsare!!
Puss & kram <3