djävul till plastbror

Kapitel 16

Aron kysste mig. Min plastbror kysste mig.
Jag tittade in i Arons ögon utan att säga något. I flera minuter stod vi bara och tittade på varandra. Tillslut skakade jag på huvudet och backade. Jag satte handen för pannan.
"Aron... det..." stammade jag fram. Aron suckade och satte sig ner på stammen. Han satte sig bredbent och placerade sina armbågar mot hans knän. Han la sitt huvud i sina kupade händer.
"Jag skulle hållit det för mig själv" mumlade han.
"Jag vet bara inte vad jag ska säga" sa jag lågt och satte mig ner bredvid honom.
"Det är fel" sa jag efter några tysta sekunder.
"Jag vet att det är fel, men jag är så sjukt jävla förälskad i dig. Snälla, ge mig en chans att visa att det finns något mer mellan oss?" viskade Aron fram med sin spruckna röst.
"Du får tills imorgon kväll på dig. Annars går jag tillbaka till Kevin" svarade jag.
Vad gjorde jag? Varför sa jag så? Jag antar att något inom mig sa att jag skulle ge honom en chans. Kanske att jag också hade känslor för honom. Men det skulle vara sjukt. Vi är syskon, nästan i alla fall.
Aron brast ut i leende och vände sig mot mig. Jag bet mig i läppen.
"Då går vi hem" sa Aron och reste sig. Han sträckte ut sin hand och hjälpte mig upp från stammen. Vi släppte inte taget om våra händer förens vi började närma oss bryggan där killarna satt.
"Spela med" viskade Aron i mitt öra innan vi kom fram till killarna ute på bryggan.
"Vi måste dra, farsan tvingar oss att åka med till farmor" ljög Aron. Jag placerade ett snett leende på läpparna. Killarna höjde på ögonbrynen allihopa, som att de inte trodde på oss.
"Jaha, vi får väl ses någon annan gång" svarade Gustav muttrande.
"Aa" sa Aron och vände sig om. Han började gå och jag skulle precis gå efter honom när Kevin drog tag i min arm. Han hade hunnit ställa sig upp och komma fram till mig.
"Förlåt, Kevin, men jag måste gå nu" viskade jag och log halvhjärtat mot honom. Han suckade och släppte taget om min arm. Jag skyndade mig därifrån. Jag småsprang fram till Aron som hade hunnit en bra bit.
"De blev lite sura tror jag" sa jag så fort jag kom fram till Aron. Han skrattade till lite smått, vilket fick mig att skratta.
"Det får de ta" svarade Aron sedan.

Vi klev in genom dörren till vår lilla stuga. Aron låste efter oss. Han tryckte sin kropp mot min bakifrån och placerade sina armar runt min midja. Jag blev varm av hans beröring.
"Gå och välj en film" viskade han i mitt öra innan han försvann upp till sitt rum.
Jag skrattade lite lätt och gick in i vardagsrummet där det stod en hel låda med filmer.

"The notebook? Seriöst?" muttrade Aron när jag visade filmen för honom. Jag skrattade och nickade. Aron satt på sin säng med endast ett par gråa mjukisar på sig. Själv hade jag bytt om till mjukisar och ett linne.
Aron ställde sig upp och tog filmen ur handen på mig. Han stoppade in dvd:n i tv:n och filmen startade. Han la sig halvt ner mot väggen i sängen igen och gav mig en blick som menade att jag skulle komma dit. Jag log och gick fram till honom. Jag la mig i hans knä och hans armar knöts runt min mage.
Vi såg på filmen, men jag kunde inte koncentrera mig ett dugg. Alla mina tankar låg på Aron. På att han var kär i mig. Allt hade plötsligt fallit på plats. Alla killar han hade skrämt iväg, det gjorde han för att han var avundsjuk. Men det skrämde mig en aning. Vi var syskon, vi kunde inte bli tillsammans utan att folk skulle titta snett och viska om oss. Fler rykten om mig skulle skapas.
Jag var rädd för att få känslor för Aron, men någonting inom mig sa att jag inte skulle kunna undvika att falla för honom.

"Aron?" mumlade jag lågt och reste mig upp från hans grepp. Jag satte mig framför honom. Han pausade filmen och tittade på mig.
"Mhm" mumlade han tillbaka.
"När märkte du att du hade känslor för mig?" frågade jag försiktigt. Aron fick ett litet leende på läpparna samtidigt som han funderade.
"Från första början. Du var något speciellt och jag har inte kunnat sluta tänka på dig. Men du vet den där gången när du och Tina var på middag hos mig och pappa och de berättade att vi skulle flytta ihop? Då vi blev helt chockade och gick ut och satte oss i hängmattan?" berättade Aron. Jag log och nickade.
"Då fattade jag att det jag kände var på riktigt, men samtidigt fattade jag att jag inte kunde berätta det eftersom vi skulle flytta ihop och bli syskon" fortsatte Aron. I början hade han ett leende på sina mjuka läppar, men det bleknade snabbt bort.
Jag log svagt mot honom, men hans blick låg nere på täcket. Jag sträckte mig efter hans hand och tog tag i den.
"Förlåt" mumlade jag lågt. Aron sköt upp sin blick mot mig.
"För vad?" frågade han oförstående.
"För att jag inte märkte något och för att vi gled isär på grund av allt bråk. Förlåt" förklarade jag. Aron skakade på huvudet och drog mig närmare honom. Han tog tag i min andra hand och vi tittade in i varandras ögon.
"Ingenting är ditt fel" viskade han mjukt. Jag fick rysningar av hans lugna och mjuka röst.

Fyra hårda knackningar på ytterdörren fick oss att hoppa till. Vi släppte greppet från våra händer. Aron var först upp på fötter och skyndade sig till dörren. Jag gick efter och möttes av mamma och Anders i dörröppningen.
"Vi åker till min mamma tidigt imorgon och hjälper henne med trädgården under dagen, följer ni med?" sa Anders.
Jag höll mig för skratt då Aron tidigare hade ljugit om att vi skulle till hans farmor. Jag mötte Arons blick och även han var nära till skratt.
"Ehm, nej. Jag stannar hemma" sa Aron tillslut. Jag nickade samtyckande.
"Jag stannar också här" sa jag och log mot mamma och Anders.
"Okej. Det finns mat i köket, alla nycklar hänger i nyckelskåpet och om det händer något så ringer ni oss. Och så lovar ni att inte bråka, var snälla mot varandra och ta hand om varandra" sa mamma. Jag skrattade lite löst. Att hon alltid skulle vara så överbeskyddande.
"Aron, inget liknande igen" uppmanade Anders skarpt till Aron som spände blicken i honom.
"Släpp det någon gång" mumlade Aron och rullade blicken.
"Hejdå, hjärtat" viskade mamma och omfamnade mig.
"Hejdå, mamma" viskade jag tillbaka.

Mamma och Anders gick och Aron låste dörren innan vi gick tillbaka till hans rum.
"Brukar inte de gå och lägga sig typ elva? Klockan är ju snart ett" sa jag med ett stelt litet skratt. Jag visste att Arons humör hade försämrats på grund av det Anders sa, men jag ville lätta upp stämningen.
"Jo" svarade Aron och skrattade löst.
"Nej, seriöst, Aron. Kan du snälla berätta vad det där med Anders handlar om?" sa jag menande. Aron suckade, men nickade sakta.
"Kom" mumlade han innan han tog tag i min hand och drog med mig tillbaka till hallen. Han tog på sig skorna, jag tog på mig mina skor och strax efter var min hand tillbaka i hans grepp. Han gjorde mig trygg och lugn bara av att hålla i min hand.

•••
Tycker ni att Freja gjorde rätt eller fel när hon gav Aron en chans?
Vad tror ni det är som Aron har gjort? Vad ska han visa Freja? Och vad ska han berätta?
Kommentera svar på frågorna, vad ni tycker om berättelsen och rösta gärna!!
Puss & kram <3