djävul till plastbror

Kapitel 35

Det var söndag och vi skulle åka hem. Pappa skulle åka tillbaka till Tyskland.
"Hejdå hörni, ha det så bra på bröllopsresan" sa pappa. Han tog Anders och Aron i hand innan han kramade om mamma. Han vände sig mot mig och log snett. Han drog in mig i hans famn.
"Det är bara att ringa mig om det är något" viskade pappa i mitt öra. Jag nickade.
"Det kommer lösa sig, så småningom"
"Hejdå, min dotter" fortsatte han.
"Hejdå, pappa" svarade jag. Vi släppte från kramen och han log mot mig innan han gick till hans hyrbil och åkte iväg till flygplatsen.

"Vi åker om tre timmar, se till att ni har packat klart och sagt hejdå till era vänner" sa Anders efter några minuter av tystnad. Jag nickade bara och gick in till mitt rum. Jag började packa ner mina grejer.

En timme senare knackade det på min dörr.
"Kom in" ropade jag. Dörren öppnades och Aron kikade in.
"Jag tänkte dra och säga hejdå till grabbarna, ska du med?" frågade han.
"Aa" mumlade jag och drog på mig en tunn och pösig kofta över linnet jag hade på mig.

Aron hade smsat till killarna och sagt att vi skulle mötas vid bänken vid affären.
De allihopa stod där när jag och Aron närmade oss.
"Ja, då måste vi väl säga hejdå då" mumlade Aron när vi alla hade stått tysta ett bra tag.
Vi började kramas. En efter en. Tillslut kom jag fram till Kevin.
"Tack för allt den här sommaren" sa Kevin lågt, så att bara jag kunde höra.
"Vad har jag gjort? Jag dumpade dig. Förlåt, jag menade aldrig att såra dig" svarade jag lika lågt. Kevin skakade på huvudet.
"Du har varit en underbar vän. Och efter att du hade gjort slut så träffade jag Erica, vi är jättelyckliga. Jag antar att du och jag inte var menade för varandra. Så jo, jag säger tack" sa Kevin. Hans ord fick mig att le. Jag nickade sakta.
"Tack själv" svarade jag och han omfamnade mig, länge.

Äntligen var vi hemma. Tillbaka till vardagslivet.
Mamma och Anders hade åkt på sin bröllopsresa. På onsdag började jag trean i gymnasiet och Aron började på universitetet.
Den här kvällen hade jag tänkt bjuda över Stella och Iza, som en sista sleepover innan skolan började.

Jag låg på min säng och lyssnade på musik. Min mobil låg i min hand och jag skrev på ett sms till Stella och Iza.
"Hej! Jag är hemma nu. Vill ni komma över och ha sleepover innan skolan drar igång igen? Puss<3" skrev jag och skickade det. Endast några sekunder dröjde innan jag fick svar från båda två.
"Jag kommer gärna<3" hade båda svarat. Jag log och reste mig upp ur sängen. Det var sen morgon. Jag tog på mig ett par gråa mjukisshorts och ett vitt linne innan jag gick ner till köket och tog en macka som frukost.

Steg hördes i trappan och strax efter kom Aron sölandes mot köket. Han gav mig ett kort leende innan han gick fram till kylskåpet och tog fram filen.
När han hade hällt upp filen i en skål och strött över flingor så satte han sig ner vid bordet med skålen i handen. Det var tyst. Bara ljudet av Arons tänder som krossade flingorna hördes.

"Stella och Iza kommer ikväll. Ska du vara hemma?" frågade jag tillslut och bröt tystnaden mellan oss.
"Jag vet inte riktigt. Ska träffa några polare, men vet inte vart" mumlade Aron. Jag nickade sakta.

"Undrar om mamma och pappa ville lämna oss själva, med tanke på vad som har hänt" sa jag efter ytterligare minuter av tystnad.
"De hade väl inte så mycket val. De kunde ju inte direkt skippa resan som din pappa fixade" svarade Aron. Jag ryckte på axlarna.

Timmarna gick. Det var allmänt segt. Jag och Aron kände inte för att umgås med varandra. Vi var på våra rum hela dagen. Tillslut knackade det på min dörr och Aron klev in i rummet.
"Jag drar ut och träffar några polare ett tag, riv inte huset" sa Aron och blinkade mot mig. Jag log skämtsamt och nickade sedan. Aron försvann snabbt ut ur huset och jag blev ensam.

En timme senare kom Stella och Iza. Glada och uppspelta. När vi hade hälsat på varandra och pratat ett tag så satte vi på hög musik så att det dunkade i hela huset medan vi lagade middag. Det fick bli tacos.
Vi åt i närmare en timme och satte oss sedan i vardagsrummet. Vi satte på en film, If I Stay.

När vi alla hade som mest tårar i ögonen slogs ytterdörren upp och Aron trampade in med sitt karategäng. De stormade in i vardagsrummet men stannade upp när de såg oss tre med tårfyllda ögon.
"Vad händer här?" frågade Aron efter ett par tysta minuter.
"Vi ser på film" svarade jag medan jag torkade mina tårar.
"Aha, ehm.. vi går väl upp då" sa Aron efter ännu några tysta, stela minuter.

Efter en timme var filmen slut. Vi satt kvar i vardagsrummet och pratade om andra grejer.
"Men varför gjorde du slut med Kevin?" frågade Stella. Jag hade precis berättat om sommaren och de hade genast hakat upp sig på Kevin.
"Vi var nog inte menade för varandra och det kände vi båda två. Dessutom var det inte så bra läge med tanke på Adam" svarade jag tveksamt. Jag hade valt att avstå att berätta om Aron. Ingen skulle få veta.

Aron och hans vänner dunstade högljutt ner för trappan. Aron ställde sig i öppningen till vardagsrummet.
"Vi drar ut" sa han.
"Får vi följa med?" hörde jag Izas röst säga. Jag höjde på ögonbrynen mot Iza innan jag flyttade blicken mot Aron och skakade sakta på huvudet. Dock verkade han inte se mig och ryckte på axlarna mot Iza.
"Visst, häng på" svarade han. Jag suckade för mig själv.
Iza och Stella studsade ut i hallen. Jag gav Aron en tröttsam blick när jag gick förbi honom påväg mot hallen.
"Vadå? Vad har jag gjort nu då?" utbrast han och gick efter mig.
"Vi skulle hålla oss på avstånd, Aron" muttrade jag lågt. Han suckade.
"Men komigen, en kväll" svarade han och gick förbi mig.
Ännu en suck lämnade mina läppar. Jag gick ut i hallen och möttes av Stella, Iza, Aron och fem andra killar.
Jag kände igen dem alla. Det var dem som kom till sjukhuset när jag pratade med Adam. Jag log mot dem medan jag drog på mig mina skor och min jacka.

•••
Nu blir det lite lång text här, men det är en del viktiga saker som jag vill ta upp. Så läs gärna.

För det första, jag tipsar om filmen if i stay, den är riktigt bra, dock lite sorglig.

För det andra, jag tipsar om appen Not Alone. Det är en app för din säkerhet. Den funkar såhär; du lägger in en kontakt (tex dina föräldrar). Sedan när du ska gå någonstans, speciellt ensam, så startar du appen och har den på i bakgrunden. Dock måste du ha i hörlurar i mobilen för att det ska fungera. Om du känner dig osäker eller om det händer något etc, så drar du ur hörlurarna från mobilen och appen kommer skicka iväg ett sms till din kontakt där det finns en länk som visar på en karta vart du är, det står också att du behöver hjälp. På så sett kan personen du har som kontakt fort ta sig till platsen där du befinner dig och vi kan hindra att hemskheter händer. (När du drar ur hörlurarna så räknar appen ner från 15 sekunder då du kan gå in på appen och stoppa utskicket av smset ifall du råkar dra ur hörlurarna)
Detta är en jättesmart app som verkligen hjälper dig att känna dig trygg. Så ladda ner appen, tipsa vänner & familj. Men tänk på att inte missbruka appens syfte. Appen är endast till för nödsituationer så att du snabbt kan få hjälp.
Tänk på att inte vistas i farliga miljöer ensamma. Jag säger absolut inte det här för att skrämma upp er, utan jag säger det för att jag vill ert bästa. Jag vill att alla ska kunna känna sig trygga vart de än är.

För det tredje, jag har precis fått höstlov och ska därför försöka skriva så mycket som möjligt. Såklart har jag saker jag måste göra nu på höstlovet, men jag kommer ha tid att skriva lite i alla fall. Så om vi har tur så kanske jag hinner skriva upp ett lager med kapitel så att det inte dröjer så länge som det har gjort de senaste kapitlen.
Men kommentera kapitlet & romanen. Berätta vad ni tycker. Om ni har några frågor, så fråga på. Jag försöker att svara på de flesta kommentarer.
Rösta gärna på kapitlet och tipsa vänner, familj & följare om mitt konto.
Och juste, ni glömmer väl inte att följa mig? Jag har runt 30 tusen läsningar, men 40 stycken följare??

Nu ska jag inte störa mer av eran dag. Puss & kram <3