djävul till plastbror

Kapitel 7

Jag vaknade av väckarklockans dånande ljud. Min hand slog mot väckarklockan för att få den att tystna. Tillslut tystnade den och jag reste mig upp och satte mig på sängkanten. Jag var så trött att jag knappt kunde hålla mina ögon öppna.
Jag reste mig upp och gick till fönstret i mitt rum. Jag drog upp persiennen och solljuset trängde sig in genom glasrutan. Mina steg styrde mot min walk in closet och jag studerade olika klädesplagg. Efter mycket om och men valde jag ett par korta jeansshorts och ett vitt linne med spets som slutade precis ovanför min navel. Ovanpå det drog jag på mig en tunn, lång och en storlek för stor kofta. Jag flätade mitt hår till en fiskbensfläta och knäppte på mig mitt armband med brickan där det stod F på.
Jag gick fram till min helkroppsspegel och studerade länge min outfit. Jag var nöjd. Adam skulle ångra sig när han såg mig.

En och en halv timme senare slirade Aron in på skolans parkering. Han stannade moppen och stängde av motorn innan han drog av sig hjälmen och gick av innan han hjälpte mig av. Jag tog av mig min hjälm och gav den till Aron.
"Är du säker på att du vill gå in?" frågade Aron och jag nickade.
"Han ska få ångra det han gjorde" sa jag och log nöjt.
"Gör inget dumt, snälla?" bad Aron. Jag skrattade och ryckte lite lätt på axlarna.
"Nejrå" sa jag och blinkade åt honom innan vi gick in till skolan. Väl innanför dörrarna så gick vi skilda vägar.
Jag svängde runt hörnet mot mitt skåp och såg Adam som stod och pratade med Ty och Daniel en bit ifrån mitt skåp. En suck lämnade mina läppar, men jag orkade inte gömma mig för dem eller vänta tills de hade gått så jag gick till mitt skåp. Jag slängde in min väska och tog ut de böcker jag skulle ha till engelsklektionen.
Jag ville gärna slänga en blick bakåt och se om Adam hade upptäckt mig, men det gjorde jag inte. Jag ville inte verka desperat.

"Jaså? Så du vågade komma till skolan idag?" hörde jag Adams hånfulla röst säga bakom mig. Jag stängde mitt skåp och vände mig om.
"Vad skulle jag annars göra? Ligga hemma och gråta över någon idiotisk kille?" sa jag undrande med en tillgjord röst. Adam började flina och min blick övergick till Ty och Daniel som stod bakom Adam. De flinade inte. De såg faktiskt lite bekymrade ut. Som att de inte alls tyckte att det var roligt. Men det tyckte Adam. Han bara fortsatte flina och gick sin väg. Ty och Daniel hängde efter bakom honom som två små hundvalpar som var rädda att skälla ifrån mot sin husse.

Jag suckade irriterat och gick mot engelsklektionen. Utanför klassrummets dörr stod Iza och Stella. När de såg mig blev deras blickar oroliga och de sprang fram till mig.
"Åhh, hur mår du?" frågade Stella och jag skakade på huvudet.
"Vilket jävla äckligt svin han är" utbrast Iza med irritation i rösten. Jag skrattade till en aning.
"Det är lugnt. Jag vill inte visa mig svag för honom bara, jag vill få honom att ångra det han gjorde" sa jag och Iza och Stella log.
"Det ska vi nog ordna" sa Stella och blinkade mot mig.

På lunchen satt jag, Stella och Iza vid ett runt bord med sex platser.
"Så du tänker inte ens visa dig lite ledsen?" sa plötsligt en röst som jag mycket väl kände igen. Jag suckade och vände upp blicken mot Adam. Bakom sig hade han Ty och Daniel. Deras oroliga ansiktsuttryck lyste fortfarande igenom fasaden som de hade satt på inför Adam.
De satte sig ner vid de tomma stolarna och jag rullade med blicken.
"Varför skulle jag? För att visa hur hemsk du är? Det vet nog redan alla" sa jag och log tillgjort mot Adam innan jag vände tillbaka blicken till Stella och Iza.
Adam flinade hånfullt och blickade ut över matsalen. Han böjde sig över bordet för att viska något.
"Vet du vad jag har hört? Att du bytte till den här skolan för att det var för förnedrande att gå kvar i din gamla skola. Eller? Visst var det så? Det var väl förnedrande att ligga med en kille när du var tillsammans med en annan kille? Du gick under smeknamnet slampa. Var det inte så?" viskade Adam och jag hörde hur han njöt över att trycka ner mig på det sättet han gjorde. Jag kände hur mina tårar brände bakom ögonlocken. Det han sa var inte riktigt sant, eller, ärligt talat visste jag inte. Meningen var att ingen skulle få veta, men när Adam visste det så var allt kört. Hela skolan skulle börja kalla mig slampa. Jag skulle få ännu mer skam än den jag redan hade.
Allas blickar brände på mig. Adam lutade sig sakta tillbaka med ett nöjt leende på sina läppar.

"Så det räcker inte med att krossa hennes hjärta? Stick härifrån, jävla svin" sa ytterligare en välkänd röst. Min blick gled upp mot Aron som stod med spända käkar och tittade skarpt på Adam.
"Såklart ska storebrorsan komma och rädda den ynkliga lilla slampan" mumlade Adam med samma elaka och nöjda flin på läpparna.
"Om du kallar henne det en gång till så blir du nedslagen" sa Aron hotfullt och höjde knytnäven i luften. Adam höll upp sina händer i en oskyldig gest och reste sig upp.
"Snart kallar alla henne det" sa Adam och blinkade mot Aron.
"Sprider du det vidare så ligger du illa till. Tänk innan du gör något dumt. Jag har mitt gäng från karaten, vet du" sa Aron och blinkade tillbaka till Adam som fnös och gick sin väg med Ty och Daniel hängandes efter sig.
Jag reste mig upp och gick fram till Aron. Jag greppade tag i hans handled och drog honom en bit ifrån bordet som Stella och Iza satt kvar vid.
"Det var inte meningen att någon skulle få veta det här" mumlade jag med blicken ner i golvet.
"Om vi inte sätter stopp för Adam så kommer alla få veta" sa Aron sammanbitet.
"Du behöver inte göra något, jag får stå ut med det" sa jag lågt och vände försiktigt upp min blick mot Aron.
"Nej, jag vill hjälpa dig. Han ska inte få dig att framstå som något du inte är" sa Aron bestämt och blickade ut över matsalen.
"Aron? Du bryr dig om mig, eller hur?" sa jag. Aron vände långsamt blicken mot mig och fäste blicken i mina ögon.
"Allt för mycket, Freja, allt för mycket" svarade Aron innan han gick sin väg. Min blick följde honom tills jag inte kunde se honom längre.
Vad menade han med det där?

•••
IDAG FYLLER JAG ÅR!!!!!!
Rösta, kommentera & sprid mitt konto vidare så blir jag sjukt glad. Puss & kram <3