djävul till plastbror

Kapitel 39

Pappa kom till socialens kontor några timmar senare och hämtade mig och Aron. Vi åkte hem direkt.
Pappa lagade middag till oss den kvällen. Det var knäpptyst under middagen. Direkt därefter gick både jag och Aron och la oss.

Morgonen efter vaknade jag sent. Klockan var närmare elva när jag klev ur sängen. Jag drog på mig ett par mjukisbyxor och ett linne innan jag gick ner till köket. Pappa satt vid köksbordet och läste tidningen, men så fort jag kom in genom dörren så vände han blicken mot mig.
"Godmorgon" sa han lågt.
"Godmorgon" svarade jag med min hesa röst.

Pappa hade ställt fram frukost på bordet så jag satte mig ner och gjorde en smörgås.
"Så, vad händer med mig nu?" frågade jag lågt.
"Det är ditt val. Antingen flyttar du med mig till Tyskland och bor hos mig och min familj eller så skaffar vi en fosterfamilj åt dig här i Sverige" förklarade pappa. Jag vågade inte möta hans blick.
"Självklart skulle det vara kul om du kom och bodde hos mig" fortsatte han.
Jag var tyst länge.
"Ja, jo. Jag får väl flytta till dig" mumlade jag tillslut utan att titta upp mot pappa.
"Är du säker? Självklart får du ju bo här i Sverige, vi kan ordna en fosterfamilj om du vill det" fortsatte pappa. Jag skakade på huvudet.
"Nej, jag vill bo med dig" svarade jag.
Egentligen visste jag inte vad jag ville. Jag ville inte skaffa en fosterfamilj, men jag ville samtidigt inte flytta från Sverige.

Tillslut flyttade jag upp blicken mot pappa. Han log varmt mot mig. Jag besvarade leendet.
"Jag åker tillbaka till socialen och pratar med dem om hur vi ska lösa allt som tillkommer med flytten" sa pappa medan han reste sig upp.
"Klarar ni er? Du och Aron?" fortsatte han. Jag nickade.

Några minuter senare smälldes ytterdörren igen. Jag suckade djupt och drog handen genom håret. Vad hade jag gått med på?
Jag reste mig upp och lunkade upp till Arons rum. Hårt bankade jag på dörren.
"Kom in" hördes inifrån rummet.
Jag öppnade dörren och mötte Aron sittande på sängen. Han hade endast ett par mjukisar på sig och hans hår var rufsigt.
"Hur mår du idag?" frågade jag försiktigt. Jag gick längre in i rummet och satte mig bredvid Aron på sängen.
"Skit, hur mår du?" sa Aron uppriktigt.
"Jag mår också skit" svarade jag lågt och vände ner blicken i golvet.

"Men nu är vi inte plastsyskon längre, nu kan vi vara tillsammans" sa Aron efter flera minuter av tystnad. Hans sorgsna röst hade en gnutta hopp i sig och jag ville verkligen inte trycka ner det hoppet, men jag var tvungen att berätta om flytten.
Hans blick brände på mig.
"Eller hur?" frågade han osäkert eftersom jag inte svarade. Jag skakade sakta på huvudet och vände blicken mot honom.
"Nej, Aron. Vi kan inte vara tillsammans. Jag ska flytta till pappa... i Tyskland" sa jag lågt. Snabbt drog jag bort blicken. Jag vågade inte se hans reaktion.
Det blev tyst. Alldeles för tyst en alldeles för lång stund.

"Jag förstår" sa Aron tillslut. Han försökte låta stadig på rösten, men lyckades inge vidare bra.
"Är du sur?" frågade jag försiktigt och vågade äntligen vände upp min blick mot honom.
"Nej, absolut inte. Om min mamma levde så skulle jag också ha valt att flytta till henne. Såklart att man vill ha en förälders trygghet vid sin sida, men jag har ingen och hoppades på att i alla fall få dig. Men jag är inte sur alls, jag lovar" svarade Aron. Hans röst var tunn och svag. Hans ord tärde på mig. Han hade mist båda sina föräldrar. Nu hade han ingen alls.
"Förlåt" sa jag försiktigt innan jag reste mig upp och gick ut från rummet innan Aron hann svara.

Pappa kom hem några timmar senare. Han knackade på min dörr och jag ropade att han kunde komma in.
Jag stod och packade ihop grejer när pappa kom in genom dörren.
"Hej, hjärtat" sa han.
"Hej" svarade jag.
"Nu är det mesta fixat. Du och jag flyttar till Tyskland i övermorgon, på tisdag, och du börjar i skolan på måndagen veckan efter" berättade han. Jag nickade och log mot honom.
"Tack" sa jag.

Under måndagen träffade jag Iza, Stella, Daniel och Ty. Vi umgicks hela dagen och avslutade med en avskedsmiddag.

På tisdagsmorgonen stod jag och pappa redo att åka till flygplatsen. Vi stod i dörröppningen och mittemot oss stod Aron.
"Hejdå, grabben. Ta hand om dig. Och lova att ringa om det är något" sa pappa till Aron. Han tog ett stort kliv fram och omfamnade Aron.
"Jag lämnar er i några minuter. Kom till bilen när du känner dig klar, Freja" sa pappa efter att ha studerat mig och Aron. Han förstod. Jag nickade.
"Jag antar att det här blir ett sista farväl" mumlade jag med blicken ner i golvet.
"Jag antar det" mumlade Aron.
"Kommer vi hålla kontakten?" frågade Aron lågt. Han vände upp blicken mot mig.
"Jag vet inte" svarade jag.
"Jag måste gå" fortsatte jag. Aron nickade sakta. Vi möttes i en kram. Länge stod vi i varandras armar innan vi tillslut drog oss ur. Jag vände mig om och gick mot dörren. Jag tryckte ner handtaget och öppnade dörren smått. Precis innan jag gick ut till pappa så vände jag mig om och gav Aron en sista blick.
"Och förresten, jag älskar dig också, Aron" sa jag och svalde hårt. Äntligen vågade jag säga det. Men var det försent i alla fall. Vi skulle aldrig klara av att vara tillsammans. Aron bodde i Sverige och jag bodde i Tyskland. Det var över.

•••
Sorry att det blev trassligt igår när jag la ut kapitlet med sedan avpublicerade det. Det var för att jag behövde fixa en grej innan jag la ut det. Men här får ni det!!

Näst sista kapitlet!!!!! Vad tycker ni? Hur tror ni att det kommer sluta? Är ni taggade? Kommenteraaa!!!!
Rösta, kommentera och tipsa vänner om min berättelse så blir jag jätteglad!!

Puss & kram <3