djävul till plastbror

Kapitel 36

Vi hamnade tillslut på en fotbollsplan. Jag, Stella, Iza, Aron, Filip, Henke, Calle, Martin och Jonas.
Alla var glada. Vi skämtade med varandra och skrattade. Det var riktigt roligt och mysigt.
Dock hade ingen missat blickarna som Iza gav till Aron. Hon verkade vilja imponera på honom.

Efter ett tag bestämde vi oss för att köra sanning eller konka. Vi satte oss ner i en ring och började.
"Iza, sanning eller konka?" frågade Jonas.
Iza valde sanning.
"Hur snygg är Aron, ett till tio" fortsatte Jonas med ett retsamt flin på läpparna.
"Stark nia" svarade Iza med blicken mot Aron. Han skrattade lite svagt och drog handen genom håret.

Några minuter senare var det Calles tur att fråga. Han frågade Aron som valde konka.
"Hångla upp Iza" sa Calle. Jag höjde på ögonbrynen och svalde hårt. Aron nickade mot Iza som reste sig upp och gick emot honom. Hon satte sig i hans knä och knöt sina armar runt hans hals. Aron la sina händer på hennes midja och pressade sina läppar mot hennes. Busvisslingar och jubel hördes från killarna och Stella. Själv satt jag tyst och längtade tills de skulle sluta klänga på varandra.
Deras kyss övergick snabbt till hångel och tillslut var det inte långt ifrån att de skulle äta upp varandra. En knappt hörbar suck lämnade mina läppar och jag rullade ögonen.
"Jaja, turturduvor. Nu räcker det" skrattade Calle.
Aron och Iza slutade äntligen. Iza satte sig tätt intill Aron istället för att gå tillbaka till platsen där hon satt förut.
Aron tittade upp mot mig. Jag kunde inte tolka hans ansiktsuttryck, men något sa mig att han menade det som ett förlåt.
"Fråga då, Aron" muttrade Filip. Aron drog bort sin blick från mig och harklade sig.
"Stella" sa han lågt.

Timmarna gick och Aron och Iza blev bara tajtare och tajtare.
Vi hade slutat med leken och satt nu bara och pratade. Aron låg ner på planen och Iza satt på hans mage. De pratade lågt med varandra. Då och då böjde sig Iza ner och kysste honom.
Det gjorde ont inom mig att se dem. Jag borde tillåtit det. Aron och jag kunde inte vara tillsammans. Självklart skulle han få träffa andra. Men ändå... Aron var min Aron.

"Jag mår inte så bra så jag tror att jag går hem" mumlade jag till Stella och killarna.
"Men, hjärtat. Jag och Iza går hem efter det här då. Du får krya på dig så ses vi på onsdag" sa Stella och kramade om mig. Jag log och nickade.
"Tack. Vi ses" svarade jag medan jag reste mig upp.
Jag tänkte precis gå när Henke studsade upp.
"Du ska väl inte gå själv?" sa han. Jag log mot honom.
"Jo, det är okej" svarade jag. Egentligen ville jag inte alls gå själv. Jag hatade att gå ensam i mörkret. Men jag ville inte besvära någon.
"Nej, jag kan följa dig hem. Jag måste ändå också hem" insisterade Henke. Jag bet mig i läppen och nickade efter några sekunder.
"Okej" sa jag och log mot honom. Han log tillbaka och drog upp handen som en vinkning åt de andra.
Vi gick utan att säga något till Iza och Aron. De hade fullt upp med varandra.

Det var tyst mellan oss. Endast våra steg mot grusvägen gav ifrån sig ljud.
Vi hade aldrig träffat varandra enskilt, vi hade inte ens pratat mycket alls. Ändå hade Aron känt de killarna sedan han började på karaten för två år sedan.

"Så, hur är det mellan dig och Adam nu?" frågade Henke tillslut.
Adam. Jag hade inte ens ägnat en tanke åt honom sedan dagen på sjukhuset för några veckor sedan.
"Asså vi har inte pratat sedan vi träffades på sjukhuset, men han har låtit mig vara ifred. Så jag antar att det är bra" sa jag med ett litet skratt i slutet.
"Vad skönt att höra! Till och med jag blev en aning rädd när jag klev in där i sjukhusrummet" sa Henke med ett nervöst skratt. Jag fnissade.
"Mm, jag är sjukt tacksam att ni kom" svarade jag. Henke log mot mig.

"Du?" frågade Henke tveksamt efter några tysta minuter. Jag nickade och vände blicken mot honom.
"Aron har varit deppig ända sedan han bodde hos sin farmor nu i somras. Vet du om det har hänt något?" fortsatte Henke med en tveksam ton.
Jag stelnade till inom mig. Självklart att Aron var deppig, jag var också det. Men det var inte så konstigt med tanke på vad vi hade gått igenom under sommaren.
"Jag har också märkt av det. Men jag vet inte vad det gäller. Jag antar att det blev lite för mycket när Anders och min mamma berättade att de skulle gifta sig. Som jag har förstått det är min mamma den första som Anders har träffat sedan Arons mamma dog" svarade jag. Henke nickade sakta.
"Det låter rimligt" mumlade Henke.
"Egentligen har han betett sig annorlunda ändå sedan förra året, men på sista tiden har han varit mer deppig, liksom tillbakadragen och lugnare än vanligt" fortsatte han.
"Vad menar du med att han har betett sig annorlunda?" frågade jag.
"Han slutade hålla på med tjejer, förut var tjejer det enda han snackade om och ägnade sin tid åt, men nu har han inte pratat om en enda tjej på ett år. Han har också blivit mer aggressiv mot vissa killar, till exempel Adam. Om detta var för ett år sedan så skulle han aldrig skickat iväg oss på Adam" förklarade Henke. Jag svalde hårt.
Var det på grund av mig som Aron hade förändrats? På grund av att han hade känslor för mig?
Jag svarade inte. Vad skulle jag svara?
"Man skulle kunna tro att han har träffat någon tjej i smyg, som han inte berättar om.. Men varför skulle han göra så? Jag menar, han har ju alltid varit öppen med sina relationer" fortsatte Henke när han märkte att jag inte hade tänkt svara. Han skrattade lite svagt. Jag vände blicken mot honom och skrattade löst.
"Jag har inte märkt av någon tjej i huset, men jag vet ju inte vad han håller på med när han är ute" sa jag. Henke nickade.
"Nu verkar han i alla fall vara påväg tillbaka. Ikväll har han och Iza varit rätt tajta. Kanske gjorde han slut med sin hemliga kärlek, om han nu hade någon" sa Henke. Jag skrattade återigen. Ett fejkskratt. Henke hade rätt, men jag kunde inte erkänna det.
"Kanske är det så" mumlade jag och vände blicken framåt.

•••
Sorry att jag inte hade uppdaterat på ganska länge, men även nu på höstlovet har jag fullt upp. Hela förra helgen var jag med vänner & den här veckan är jag med släkten. Samtidigt måste jag plugga till tonvis med prov osv..
När jag har tid ska jag försöka skriva ihop några kapitel.

Såå, Aron och Iza? Freja och Henke? Eller fortfarande Aron och Freja?
Vad tycker ni om boken? Vill ni att den ska sluta snart eller vill ni att den ska bli så lång som möjligt? Har ni några idéer?
Kommentera & rösta så blir jag jätteeeeeeglad!!

Puss & kram <3