djävul till plastbror

Kapitel 13

Sminket var klart. Den blommiga, korta klänningen var på. Förväntan var stor.

Exakt klockan sju knackade det på dörren. Jag sprang ner för att öppna. Kevin stod i dörröppningen med ett stort leende på läpparna. Han hade ett par jeansshorts som gick ner till knäna och en vit skjorta på sig.
"Vad vacker du är" sa Kevin efter att ha studerat mig i några sekunder.
"Tack, du också" svarade jag.
"Ska vi gå?" frågade Kevin och jag nickade. Hans hand sökte sig efter min och så fort han hittade den greppade han tag i den och flätade samman våra fingrar. Vi gick ut och stängde dörren efter oss.
Jag sa ingenting till Aron eftersom han hade varit instängd på sitt rum hela dagen och inte pratat med mig sedan igår kväll.

Jag och Kevin sa ingenting medan vi gick. Ingenting behövdes sägas utan att det blev stelt mellan oss. Jag hade ingen aning om vart vi var påväg, men jag litade på Kevin. Vi gick först genom den lilla skärgårdsbyn vi bodde i och sedan gick vi in i en liten skog. Det var tät skog och vi behövde slingra oss fram mellan grenarna. Kevin drog en stor gren åt sidan och bakom den fanns en liten sjö med ett vattenfall. På en gräsplätt bredvid sjön var det uppdukat med picknick. Det fanns läsk, godis, frukt och pastasallad.
"Åhh Kevin, så fint du har gjort" sa jag och log mot honom. Han log endast tillbaka.
Innan vi satte oss ner på filten så tog jag en bild med mobilen. På bilden såg man picknicksfilten med alla grejer och man såg även omgivningen runt om kring, sjön och skogen. Jag gick in på instagram och la ut bilden. Som bildtext skrev jag "detta kommer bli en riktigt mysig dejt med en riktigt mysig kille <3". Jag följde sedan efter Kevin och vi satte oss på filten. Vi började äta i tystnad.

"Känner många till det här stället?" frågade jag och min blick vandrade runt om oss.
"Ingen, vad jag vet i alla fall" svarade Kevin.
"Hur känner du till det då?" frågade jag intresserat.
"Mina föräldrar brukade ta mig hit när jag var liten. De säger att det bara är våran familj som vet om det" berättade han. Jag nickade sakta.
"Hur länge har ni haft sommarstuga här i skärgården?" mina frågor kom på löpande band.
"Sedan jag var nyfödd, så arton år" sa Kevin stolt.
"Vad mysigt! Jag önskar att jag också hade ett fast landställe" sa jag.
Jag fick aldrig en sådan uppväxt. Mina fyra år med två föräldrar i bilden bestod av dagis hela dagarna. Resten av de sjutton åren jag hade levt var jag ensam med mamma och eftersom hon var ensam att försörja oss så hade vi inte råd med sommarstuga. Vi bodde i en liten lägenhet i ett sunkigt kvarter.
"Det har du ju nu!" utbrast Kevin och jag skrattade lätt och nickade.
"Det beror på om mamma och Anders är på riktigt" mumlade jag.
"Tror du inte att det?" frågade Kevin en aning förvånat.
"Jag vet faktiskt inte. Men med tanke på alla män som mamma har dejtat och sedan dumpat så förvånar det mig inte om hon skulle göra slut den här gången också" sa jag med höjda ögonbryn och en nedstämd ton.
Jag kände plötsligt hur Kevin placerade sin hand över min. Jag log och vi flätade ihop våra fingrar.
"Det blir säkert bra ska du se. Allting kommer ordna sig" sa han mjukt och jag log mot honom. Våra blickar var fästa vid varandra och våra läppar kraschade mot varandra. Våran kyss pågick länge men avbröts av min mobil som plingade till. Jag skrattade lite lågt mot Kevin som låtsades vara sur för att jag avbröt våran kyss.

Jag tog upp min mobil som låg på filten bredvid mig. Smset var från ett dolt nummer och det började med "Ni vet Freja Dahlström?". Det var jag. Freja Dahlström. Mitt hjärta började slå snabbare och jag låste snabbt upp mobilen för att kunna läsa hela smset. "Ni vet Freja Dahlström? Vill ni veta varför hon egentligen bytte till våran skola? Jo, det var för att hon skämdes för mycket för att gå kvar i sin gamla skola där hon gick under smeknamnet slampa efter att ha legat med en annan kille när hon hade pojkvän. Ni vet väl också att hon blev dumpad av Adam Lind? Det var för att hon höll på med en annan kille under deras förhållande. Lågt om ni frågar mig. Alla tror att söta lilla Freja är så go och snäll, egentligen är hon en jävla badass slampa. Släng dig i väggen, Freja, du hör inte hemma på vår skola." stod det. Mina tårar hade omedvetet krupit fram och runnit ner för mina kinder. Mitt hjärta slog hårdare än någonsin förut. Det sista var inte ens sant. Den här personen vill bara vända hela skolan emot mig. Adam vill vända hela skolan emot mig. Jag låste mobilen och la ner den på filten.
Kevin hade flyttat sig närmare mig utan att jag hade märkt det. Han torkade bort mina tårar med hans tumme.
"Freja, vad händer?" viskade Kevin i mitt öra. Jag skakade på huvudet och vände tillbaka blicken till min mobil. Den bombades med sms och samtal av Iza, Stella, Ty och Daniel.
Jag tog upp mobilen och ringde upp Stella och la sedan in Iza i samtalet.
"Freja han gjorde det" utbrast Iza sammanbitet.
"Jag vet" mumlade jag som svar.
"Vad ska vi göra?" frågade Stella med ledsen röst.
"Jag vet inte" mumlade jag.
"Har du pratat med Ty och Daniel?" frågade Iza.
"Nej" svarade jag kort.
"Lägg in dem i samtalet nu" fortsatte Iza. Jag gjorde som hon sa.
Kevin satt bredvid mig och höll om mig. Han fortsatte torka mina tårar som inte tog slut.
"Freja, vi är påväg till Adam. Han ska få ångra det han gjorde" Sa Ty direkt när jag hade lagt in honom och Daniel i samtalet.
"Smset är redan ute, till alla i hela jävla skolan. Alla kommer läsa detta, alla kommer kalla mig detta. Vad ska jag göra?" utbrast jag med gråten i halsen.
"Du ska hitta en trygg famn att vila i så tar vi hand om det här. Det kommer vara bortglömt när skolan börjar igen. Dessutom har du alltid oss vid din sida" sa Daniel bestämt.
"Jag måste göra en grej. Vi hörs senare" mumlade jag lågt i luren innan jag la på. Snabbt ringde jag upp Adam.
"Hur kunde du?" utbrast jag med sprucken röst så fort Adam hade svarat.
"Vadå, gumman? Eller föredrar du slampan?" sa Adam med en ton som tydde på att han hånade mig totalt.
"Varför just jag?" frågade jag med samma spruckna röst.
"När man hittar en såpass bra story om sitt ex så är det klart man använder den så att man inte själv ser ut som the bad one" sa Adam. Han röst var hånfull och skadeglad.
"Det är ju inte ens sant" utbrast jag och klämde hårt i Kevins hand som höll i min.
"Det är bara du och jag som vet det. Tror du verkligen att folk kommer lyssna på dig nu?" sa Adam stolt. Jag svarade inte. Jag fokuserade på att inte få ett totalt utbrott på honom.
"Nej, precis. Om du ursäktar mig så ska jag ta hand om alla killar du tänker skicka på mig. Ses i höst, honey" fortsatte Adam och slängde på luren. Jag la ner mobilen på filten och drog min hand genom håret om och om igen. Mitt hjärta dunkade snabbt och hårt i bröstkorgen. Mina händer darrade och jag sippade efter andan efter mina gråtattacker.

"Vad är det som händer?" frågade Kevin mjukt. Jag svarade inte. Vad skulle jag svara?
"Freja? Du kan berätta för mig. Jag finns här" viskade Kevin i mitt öra.
"Jag måste hem och prata med Aron, förlåt" mumlade jag och reste mig upp. Kevin reste sig upp och tittade oroligt på mig.
"Freja?" sa han och försökte möta min blick.
"Jag kan inte berätta just nu, senare. Jag måste verkligen gå nu" sa jag lågt och slet mig ur Kevins grepp om mina axlar.
"Följ inte efter mig, snälla" bad jag innan jag började gå hemåt.
Tårarna brände bakom ögonlocken och hur mycket jag än ville springa tillbaka till Kevin, slänga mig i hans famn och gråta ut, så lät jag bli. Jag var tvungen att prata med Aron. Han var den enda här i närheten som förstod.

•••
Varför spred Adam ut detta om Freja? Var det dumt gjort? Team Adam eller team Kevin?
Kommentera vad ni tycker om berättelsen och rösta så kan jag somna med ett leende på läpparna!!

Puss & kram <3