djävul till plastbror

Kapitel 29

Det hade gått en vecka hos pappa. Han och hans familj hade varit underbart snälla och vi hade haft roligt varje dag.
Det var en sen kväll och jag och pappa satt framför brasan med varsin kopp te. Resten av pappas familj låg och sov på övervåningen.

"Varför lämnade du mig och mamma?" frågade jag lågt efter flera tysta minuter.
"Jag lämnade inte dig, Freja. Jag träffade en annan tjej och eftersom jag och Tina hade en jobbig period så var vi redan påväg att skiljas. Jag var inte otrogen, jag valde inte att lämna dig. Jag ville fortsätta ha vårdnaden om dig, ha dig hos mig varannan vecka. Men jag fick inget jobb i Sverige, jag sökte alla jobb som fanns tillgängliga men ingen ville ha mig. Camilla hjälpte mig att leta och hon hittade ett jobb här i Tyskland. Jag fick ett jättebra erbjudande som jag verkligen inte kunde tacka nej till. Så vi flyttade. Tina ville inte att du skulle pendla mellan Sverige och Tyskland ens på helgerna eller loven. Hon hade tagit över vårdnaden över dig och det fanns inget jag kunde göra. Jag är hemskt ledsen om du känner att jag övergav dig" förklarade pappa lågt. Hans röst var sprucken.
"Du var inte tvungen att ta ett jobb i Tyskland. Förr eller senare skulle du få ett jobb i Sverige också" svarade jag. Pappa skakade på huvudet.
"Jo, Freja, jag var tvungen. Både min, Camillas och Tinas ekonomi var katastrof. Vi var riktigt fattiga. Jag behövde ett jobb omgående om jag ens skulle ha råd med mat" utbrast pappa.
"Så du flyttade till Tyskland med din nya tjej och sket i din gamla familj?!" sa jag anklagande. Pappa suckade utan att svara.
"Jag och mamma slet i tolv år. I tolv år bodde vi i en gammal, liten och sunkig lägenhet i ett slumområde. Jag trodde att du hade det ungefär likadant, men så kommer jag hit och du har värsta lyxhuset och lever ett rikemansliv" utbrast jag frustrerat.
"Freja... Jag visste inte. Förlåt" mumlade pappa efter några tysta sekunder. Han försökte möta min blick men jag undvek det. Mina ögon hade tårats och jag hade en klump i halsen.
"Jag visste verkligen inte att ni hade det så" mumlade pappa igen. Jag bet mig i läppen.

Det blev tyst en lång stund innan pappa tog ton igen.
"Vänta" sa han och reste sig upp. Han gick ut från rummet och kom inte tillbaka förens flera minuter senare. Han hade ett kuvert i handen. Det var tjockt.
"Några veckor efter att jag hade flyttat så skrev jag ett brev till dig. Jag skickade iväg det, men efter några dagar fick jag tillbaka det. Jag ringde Tina och hon sa att jag inte fick skicka brev till dig för att hon inte ville att sin dotter skulle få en sådan relation med sin pappa. Jag förstod mig inte på hennes syfte, men jag visste att hon skulle skicka tillbaka varenda brev jag skickade till dig. Så jag började samla breven. Jag har skrivit minst ett brev i månaden ända sedan den dagen, och alla dem breven ligger här" berättade pappa med blicken på kuvertet. Hans tumme strök över den skrivna adressen som genom åren hade slitits ut. Min blick fästes på pappa. Jag blev helt mållös. Var det verkligen sant? Brydde han sig så mycket om mig? Var det egentligen mamma som låg bakom min och pappas relation?
Pappa tittade upp på mig och log svagt innan han sträckte fram kuvertet till mig. Jag tog sakta emot det.
"Läs breven så kan vi fortsätta vår konversationen när du har hört allt från mitt perspektiv också, inte bara utifrån Tinas" sa pappa lågt. Jag nickade och reste mig upp.
Jag gick fram mot pappa som redan stod upp. Han sträckte ut armarna och vi möttes i en kram.
"Godnatt, min fina dotter" viskade pappa i mitt öra och jag log.
"Godnatt, pappa" viskade jag tillbaka.

Jag satte mig direkt i sängen med kuvertet i handen när jag kom in till rummet som jag bodde i för tillfället.
Jag tittade länge på kuvertet innan jag tillslut hällde ut alla breven i sängen. Jag började plocka ihop dem i en hög igen medan jag räknade dem.

Efter några långa minuter hade jag räknat alla. Hundrasjuttiotvå stycken handskrivna brev, till mig. Alla brev hade olika datum på sig och var skrivna med olika pennor. Jag kunde inte fatta att pappa hade gjort detta åt mig.
Så nyfiken som jag var så började jag läsa breven. Jag började med det allra första brevet som pappa, för tretton år sedan, hade skickat till mig som mamma sedan hade skickat tillbaka. "Hej, hjärtat mitt. De första veckorna här i Tyskland har varit riktigt tuffa. Jag och Camilla har knappt fått mat på bordet. Vi bor som inneboende hos en tjurig gammal tant som endast tar emot oss för att tjäna pengar. Chefen på mitt nya jobb är sträng och vägrar ge mig ett enda öre mer än vad jag har jobbat ihop. Jag ber varenda dag att det ska ske ett mirakel som ger mig befordran så att jag och Camilla kan köpa ett eget litet hus tillslut, men det kommer dröja länge.

Du anar inte hur mycket jag saknar dig. Min lilla prinsessa. Ditt skratt och din fantastiska charm. Jag längtar enormt till den dagen då jag får träffa dig igen. Det blir nog inte inom kort med tanke på min relation till Tina just nu.
I hela mitt liv har jag tänkt att jag inte ville bli den oansvarige pappan som inte är närvarande under barnets uppväxt, dock verkar det som att den drömmen håller på att gå i kras.

Jag vet att du inte kommer kunna läsa det här eftersom du bara är fyra år. Men jag hoppas att Tina sparar brevet och ger det till dig när du kan läsa. Då kanske du till och med kan svara mig.

Puss & kram från din pappa. Jag älskar dig massor." stod det i brevet. Mina ögon hade återigen tårats.

Klockan sju på morgonen hade jag läst klart alla breven. Mitt leende var uttjatat och mina tårar var slut. Det var så mycket känslor i de breven. Pappa hade skrivit allting med hjärtat. Han hade skrivit om hur han hade det, hur mycket han saknade mig, hur gärna han ville vara med i min uppväxt, hur han mådde och så vidare. Jag hade fått en helt annan uppfattning om flytten och om honom. Jag hade insett att han och Camilla inte heller hade levt som en dans på rosor efter flytten. Jag hade insett att han hade fått kämpa så hårt att han knappt var säker på om det var värt det.
Det var som att jag hade fått läsa hans dagbok, fast att sakerna var skrivna till mig och inte till honom själv.
Det var sjukt hur mycket känslor texterna hade rört upp inom mig.

•••
Vad tycker ni om Frejas pappa? Har ni ändrat uppfattning om honom?
Kommentera och rösta för fler kapitel!!
Puss & kram <3