djävul till plastbror

Kapitel 40

Det hade gått några dagar i Tyskland. Det kändes bra. Pappa och hans familj var jättesnälla och välkomnande. Såklart saknade jag mamma, Anders och Aron. Och Stella, Iza, Daniel och Ty saknade jag också.

Hela veckan hade pappa lärt mig så mycket tyska som möjligt eftersom jag skulle börja i en skola där alla pratade tyska. Jag hade faktiskt lärt mig väldigt mycket. Pappa var en riktigt duktig lärare. Jag hade också fått hjälp av Annie och Simon. De hade pratat tyska med mig och berättat hur skolan fungerade i det här landet.

Det var söndagsmorgon. Vi allihopa satt samlade vid matbordet och åt frukost.
"Fühlen sie sich bereit für die schule?" frågade Camilla på tyska. Jag fick tänka i några minuter innan jag kom fram till att hon frågade om jag var redo inför skolan.
"Ja" svarade jag. Som tur var hette ja samma sak på svenska som på tyska. Dock lite annorlunda uttal.
"Gut! Was gut du bist" svarade Camilla. Bra! Vad duktig du är, betydde det. Jag log mot henne och fick ett leende tillbaka.

Det plingade plötsligt på dörren. Alla utbytte blickar med varandra om vem som skulle öppna. Tillslut reste sig pappa upp och gick mot hallen.
Pappa öppnade dörren och det blev tyst.
"Freja! Det är till dig" ropade pappa samtidigt som han gick tillbaka mot köket.
Jag höjde på ögonbrynen och reste mig tveksamt upp. Vem i hela friden kunde det vara? Jag kände ingen här i Tyskland.
Pappa kom in i köket med ett stort leende på läpparna. Jag tittade undrande på honom och han nickade ut mot hallen. Mina fötter styrde mig ut i hallen.
Dörren stod öppen och en kille stod med ryggen mot mig. Han hade ett par adidasbyxor och en vit luvtröja på sig. Över axeln höll han en stor bukett med röda rosor, säkert över hundra stycken.
Killen vände sig om. Jag kunde se hans ljusbruna hår, slarvigt fixat med vax. Hans isblåa ögon. Hans tydliga kindben. Aron.

Hans blick fästes vid min och ett stort leende spred sig över hans läppar. Ett lika stort leende tog plats på mina läppar.
Jag gick närmare och Aron sträckte fram blombuketten. Jag tog emot den.
"Vad gullig du är! Tack" sa jag glatt. Jag luktade på rosorna innan jag la buketten på byrån som stod i hallen. Aron öppnade sina armar och jag mosade mig in i hans famn. Jag drog in hans lukt och hans kraftiga armar runt min kropp gjorde mig trygg.

Efter några minuter drog vi ifrån kramen.
"Kan vi ta en promenad?" frågade Aron och bet sig i läppen. Jag nickade och satte snabbt på mig skorna.
"Jag går ut med Aron en stund" ropade jag till pappa i köket. Han svarade med ett enkelt okej.
Jag och Aron gick ut från huset och började gå. Aron ledde vägen.

"Så, vad gör du här?" frågade jag efter några tysta minuter.
"Du ska få se" svarade Aron hemlighetsfullt. Han tittade lurigt på mig och jag skrattade.

Efter cirka tio minuters promenad så var vi framme vid en lägenhetsbyggnad. Aron gick mot porten, tryckte in portkoden och började gå upp för trappuppgången. Jag följde efter. Vart var vi? Och vad gjorde vi här?
Aron stannade vid en dörr på tredje våningen. Han stoppade ner handen i sin ficka och grävde efter något. Tillslut fick han upp en nyckel och låste upp dörren till lägenheten.
Han gav mig en gest att jag skulle gå in, vilket jag gjorde. Lägenheten var vit, nyrenoverad och rymlig. Det stod flyttkartonger överallt och lite möbler huller om buller.

Jag vände mig mot Aron som log belåtet.
"Här är min nya lägenhet. Jag bor här" sa han stolt. Jag spärrade upp ögonen och hoppade upp i Arons famn.
"Menar du allvar?" utbrast jag med lycka i rösten.
"Fullt allvar" svarade Aron och kramade om mig.
Lyckan var total inom mig. Aron hade lämnat Sverige och flyttade till Tyskland, för att få bo nära mig.
"Men varför? Hur?" frågade jag tillslut och drog mig ur hans famn.
Aron tog tag i båda mina händer. Vi stod mittemot varandra och våra blickar var fästa vid varandra.
"Jag älskar dig, Freja. Jag vill vara tillsammans med dig. Nu kan vi vara tillsammans och jag tänker inte låta något stoppa det. Vad hade jag kvar i Sverige egentligen? Ingenting. Den enda jag har är dig, Freja. Den enda jag vill leva med är dig. Jag bryr mig inte om var vi bor. Jag vill vara tillsammans med den jag älskar. Och det är du" svarade Aron. Ett stort leende hade omedvetet spridit sig på mina läppar. Jag var så glad att det inte gick att beskriva.
"Jag älskar dig också" svarade jag innan jag tog ett kliv närmare honom. Han böjde ner sitt huvud och vi möttes i en kyss. En kyss som jag hade längtat efter enda sedan förra kyssen. En kyss som en gång för alla visade världen att vi var tillsammans. Att vi var två tonåringar som älskade varandra.

Allt vi gick igenom, gick vi igen tillsammans. Allt vi uppnådde, uppnådde vi tillsammans. Utan honom var jag ingen. Utan mig var han ingen.
Nu var det vi två mot världen. Ingen kunde någonsin skilja oss igen.

•••
SISTA KAPITLET!!!!!

Nu skulle jag sjukt gärna vilja att ni läser allt jag skriver här nedanför!

För det första så vill jag hemskt gärna ha lite feedback. Hur har berättelsen varit? Vad har varit bra respektive dåligt? Hur har jag skrivit? Vad kan jag förbättra till min nästa berättelse? Kommer ni läsa min nästa berättelse?

Sedan så vill jag tacka alla er läsare så otroligt mycket. Ni förstår inte hur mycket motivation och peppande som ni har gett mig. Det är er förtjänt att jag har lyckats skriva klart berättelsen. Att jag har fortsatt och tycker att det är roligt. Tack för alla röster, tack för alla kommentarer och tack för alla meddelanden. Ni är helt klart bäst.

För det tredje min nya berättelse, 1 472 dagar. Jag har publicerat kapitel ett. Jag tycker verkligen att ni ska ta och läsa den. Första kapitlet är alltid lite segt, men jag kommer med uppdatering så fort jag har skrivit klart del två. Jag hoppas verkligen att ni tycker om den också!!!

Det var en tjej som skrev till mig och ville att jag skulle ha en Q&A, question & answer. Så jag har lagt upp en ny del där ni kan kommentera frågor som jag svarar på!

Ännu en gång vill jag säga tack! Om ni tycker att min berättelse är värd att läsa så tipsa vänner!! Läs min nästa berättelse och följ mig vettja! Och kommentera vad ni har tyckt om denna berättelse!!!

Nu ska jag inte störa er längre. Kom ihåg att ni är underbara människor allihopa. Och jag älskar er!!!

Puss & kram <3